Jag landar på jorden igen…och skapar vardag.

Jag har flummat lite och känt mig lite riktningslös på sistone. Visumhistorien svepte bort mattan under fötterna på mig och jag behövde verkligen komma tillbaka till thanapara för att landa igen. Nu har jag haft två jättebra dagar av engagemang och arbetsvilja. Och jag känner att mina fötter börjar rota sig och skapa vardag här.

För att dela med mig av den vardagen kan jag visa några bilder på mitt rum under dagar som vi har ström och stunder då den saknas. Det är som ni ser ganska stillsamt här, jag blir mer och mer bekväm, behöver inte ens ha schal (utom imorgon för då kommer en massa Imamer hit) och i förrgår hade vi en jordbävning som mätte 5.1 på Richter skalan som jag inte ens märkte (så bekväm är jag!).

Tyvärr har jag fått en snabb släng av vilja röra på mig så när Mr Tadjul erbjöd sig att ta med mig på karate träning imorgon vid 5 på morgonen så tackade jag glatt ja (något jag tok-ångrar nu eftersom jag måste gå upp vid 04.30 men vi får se). Ska prova några dagar i alla fall.

Varje dag käkar jag rooti(platt vete bröd) till frulle med potatis och banan, till lunch ris och dhal(linsröra) och till kvällsmat pannkaka med banan. Och där emellan minst tre mangos. Så gött är det. Längtar lite efter pasta och svenska grönsaker men det försöker jag förtränga.

Mina älskade och hatade (eftersom de är så svåra) bangla lektioner börjar igen imorgon och sen ska jag försöka plocka in lite fältbesök på microkreditgrupper denna vecka och så arbetet i kläd affären så klart. Där har ni min vecka!

BIG LOVE!
tills nästa gång//ellen

Dhaka...forsoning och talamod...

Hej
nu ar jag i Dhaka, huvudstaden med minst 12 miljoner invanare och 800 000 rikshaws(cykeltaxis - kolla in bilden nedan).
allt har gatt at helvete och byggts upp igen. inte dhaka da utan min smatt naiva vision om att fa sex manaders visum. jag fick 25 dagar!
det spelade ingen roll att jag kunde saga att jag gillade bangladesh valdigt mycket pa bangla. de var sten harda! sa om mindre an en manad maste jag lamna landet.
jag har tjutit, varit javligt forbannad och otroligt trott - och ensam. jag fattar inte bangla! plus att det sporegnar hela tiden! sa ni kanske kan forestalla er scenariot...bajs helt enkelt.

men nu tror jag att det kanns lugnt igen.

nar det var som varst, samlade jag mina energier och begav mig till Svalornas kontor. de var sa snalla, jag fick importerat kaffe, sockerkaka och lugn och ro undan regnet. fick prata svenska och ha fikapaus. sen var det bara att inse faktum. jag kommer att behova aka till indien flera ganger. men det far det vara vart. vet inte hur ordspraket lyder men det man maste kampa hart for, brukar oftast visa sig vara det basta!
nu har jag hangt med svalornas bangladeshiska anstallda Hassan och kollat in dhaka fran en annan vinkel i tva dagar och det har visat sig att staden inte ar sa dum anda! imorgon ska jag tillbaka ut pa landet till thanapara och det ska bli galet skont!

Peace, love and fruitjuice!
ellen

Thanapara, den vackraste platsen pa jorden

Skrev detta for en vecka sedan men lagger upp det nu.

Det ar sa himla fint har. Sa gront att om jag skulle grata sa skulle det komma grona tarar!

Jag har gjort en arbetsplan nu med Mr Raihan, chefen for byutvecklingsprojektet och forsokt komma igang med lite rutiner! Borjat med bangla lektioner varje morgon vid 8 och vid nio borjar arbetet pa kontoret, i klad butiken i rajshahi eller pa faltbesok av nagot av thanaparas projekt!

Monsunen har dock hindrat mig flera ganger fran faltbesok men det ar bara att planera en ny dag och forsoka igen! Som med allt annat i livet...

Annars ar allt bra, ska aka till Dhaka pa mandag for att fjaska till mig ett visum for 6 manader!

Ami Posundo kori Bangladesh! Jag gillar bangladesh pa bangla...detta ar mitt hemliga knep om jag far problem...

Yeah!

Wish me luck!

Khatal, bangladesh stolthet och nationalfrukt!

Khatal som den heter pa bangla, eller jack fruit pa engelska ar bangladeshs stolthet. Maste bara ta tillfallet i akt att visa nagra bilder pa denna galna frukt.

Khatal ar kukonger stora som ett eller ibland tva huvud, kladda med taggar och innuti fyllda med sota, gula slem knyten med karnor. helt vansinnigt, ganska goda, men mest vackra for ogat tycker jag...

Jag gråter för jag ska gifta mig…

Jag ska inte gifta mig. Det var en kvinna som sa så idag till mig och två andra på kontoret. Det är torsdag förmiddag och jag sitter och läser en rapport om empowerment inne på TSDS kontor när två unga kvinnor kommer in genom dörren. De hälsar inte på mig, eftersom de inte känner mig utan tittar direkt på min kollega som är chefen för arbetet i textilfabriken. Sen brister den ena kvinnan ut i gråt. Jag fattar ju så klart ingenting eftersom konversationen förs på bangla. Kvinnan som kommer med henne börjar skratta och det gör också mina två manliga kollegor på kontoret. Jag frågar varför de skrattar när hon gråter och de svarar att hon ska gifta sig och måste därför sluta sitt arbete på TSDS textilfabrik. Kvinnan brister ut i ännu ett gråtanfall och jag får veta att hon arbetat för textilfabriken i 7,5 år och att hon var mycket duktig. Min kollega säger till henne att det är synd att hon slutar eftersom hon var så duktig, och alla skrattar ännu en gång.

När kvinnorna gått frågar jag min kollega om hon ville gifta sig. (Det är otroligt känsligt att ställa såna frågor eftersom jag inte vill kritisera eller verka dömande på något sätt). Ja, det ville hon. Men varför gråter hon då? Frågar jag. För att det var familjens val och hon måste flytta långt bort för att gifta sig.

Jag hade verkligen bestämt mig innan jag åkte för att skildra positiva händelser med min tid i Bangladesh, men den här situationen var jag tvungen att skriva om. Jag blev så tagen av hennes obefintliga valmöjlighet och att hon ändå så tydligt visade att det inte var hon som ville gifta sig. Se det som en observation om ni vill.

Sorry om jag drog ner er//ellen

Ankomst till mitt nya hem…

Skrev detta for tva veckor sedan men lagger upp det nu...sorry internet...ni vet..

Nu är jag framme i byn Thanapara! Mitt hem för de kommande sju månaderna!
Jag blev hämtad i måndags av två män med blommor och en liten skyllt med mitt namn på flygplatsen i Dhaka. Immigration gick trotts omständigheterna bra och jag lyckades hålla käften om alla de grejer som jag visste att jag inte skulle säga.
Vi fick tag i bussbiljetter till Rajshahi samma dag och sedan vidare med jeep till Thanapara därifrån. Jag var framme klockan halv två på natten, totalt utpumpad men såå glad. Äntligen var jag här!
Nästa dag fick jag veta att jag kommit mitt i mango säsongen som för mig började med tre mangos till frukost. Då kunde jag bara två ord på bangla som Kati lärt mig vilket var orden för just mango och banan.
Det har varit ett ändlöst hälsande och jag har så många namn i huvudet att det kommer ta mig två månader att bara sortera ut alla. Så fort jag får en minut för mig själv smyger jag in på mitt rum och skriver ner de namn jag kommer ihåg.
Jag har också redan fått sjunga i äkta bangla-sed! Tack vare åren i musikklass står jag i alla fall inte helt handfallen när det gäller texten på några svenska visor. Mest är det barnen som ber mig men också lärarna i skolan och de på kontoret.

En jättefin grej är att alla kvinnorna här kallar mig för Sister! Tydligen gör man så på bangla också men det får mig att känna mig så välkommen. Ett annat smeknamn jag fått här av kvinnorna i köket är babbi, som ska betyda två saker; farmor eller bäbis. Frågan är bara vilket som de menar?

I alla fall! Jag kämpar på med bangla språket och jag har hela tiden minst hundra lärare som står redo att hjälpa mig. De ger mig små lappar med ord eller fraser som jag ska lära mig och varje ord jag yppar resulterar i stora applåder! Så kämparglöden brinner som faan!

BIG LOVE TILL ER ALLA!
Nu måste jag fortsätta jabba! Yeah!
// ellen

Carla, monsunen och indien som lämnar spår i alla sina gäster…

Min fina vän Carla har besökt mig i indien för en kort vecka! Jag mötte henne på flygplatsen i Delhi och lämnade henne en vecka senare, en dag innan jag själv flög till Bangladesh.

Det blev en mycket speciell vecka eftersom det blev veckan då monsunen officiellt kom till norra indien detta år. Den har varit på gång ett tag men förutspåddes inte anlända fören i slutet av denna månad. För mig var det en galen erfarenhet, har varit lite rädd för regnet eftersom jag aldrig levt i monsunland tidigare och ska göra det nu i 2 månader, men det var hel-galet och ganska kul. När vi skulle lämna McLeod Ganj med allt mitt bagage, en fjällräven ryggsäck, en 19 kg(och säkert mer nu för jag har köpt böcker) tung väska och en gigantisk data-väska med tusen grejjer som absolut inte får bli blöta. Så skulle det såklart stört regna. Vattenfall uppenbarade sig överallt från höjderna och brunt ler vatten rann ner för gatorna. Som tur var hade vi köpt regn ponchos dagen innan så jag kunde skydda datorn lite men vad jag inte tänkte på var att bussarna inte heller är vana vid regnet, eller vana är de men inte anpassade. Så det fanns flera vattenfall in i bussen också! Men datorn klarade sig för jag sitter och skriver på den nu…men det är roligt att åka buss i 15 timmar dyblöt.

Carlita och jag försökte hinna med det mesta möjliga denna korta vecka. I Dharamsala besökte vi templet, tibetanska museet och hann även med en vandring upp till Triund varifrån man kan se glaciären! Massor med momos, ingefärs-te och hide and seek kakor. På måndagskvällen hölls också en ljus demonstration för de tibetaner som nyligen tillfångatagits i Lhasa. I Delhi han vi också med lite shopping, Hanuman tempel och Gandhi museum innan det var dags för Kali att åka hem till Sverige i lördags natt.

Indien har lämnat spår i mig även denna gång, på sätt jag inte tidigare kunnat ana. Det har varigt tre underbara veckor av semester och mental förberedelse inför praktiken som nu stundar. Bangladesh är ett land jag så länge velat upptäcka, språket, musiken, floderna och gräsrotskampen gör landet unikt på kartan och jag ska försöka dela med mig av allt jag kan!
Jag lovar! Peace out! ellen

H.H. Dalai Lamas Teaching

Den 5e och 6e Juni hade H.H. Dalai Lama sin andra ”teaching” i Dharamsala detta år. Under två dagar fick eleverna på TCV (Tibetan Childrens Village) chansen att ställa sina egna frågor till ”His Holiness” om buddhism och framtiden för det tibetanska folket. Allmänheten var välkommen att sitta på skolgården utanför aulan och lyssna via ett högtalarsystem och en tv som visade bilder inifrån salen. Jag och Dorjee var självklart där med en liten radio och hörlurar eftersom H.H.D.Ls teachings alltid hålls på tibetanska men direktöversätts till engelska och kinesiska och sänds via radio. (Kinesiska eftersom många unga tibetaner inte fått studera på sitt eget språk på samma nivå som mandarin, därför förstår de lättare så).

För att komma till TCV får man gå nästan en timma upp i bergen, en väg som alla skolbarn går varje dag fram och tillbaka till McLeod Ganj. Skolan startades som ett av de första projekten efter att det tibetanska folket erhållit exil av den indiska regeringen. Det är H.H.D.L syster som startat skolan och hon kallas för de tibetanska barnens moder. Alla barnen kallar henne för Amala. Ama betyder moder och La står för äldre person eller någon som man ser upp till.

Ämnet denna gång varierade och jag hade ibland svårt att följa översättningen pga dålig mottagning eller svåra buddhistiska ord från texter jag inte känner till. Basen på teachingen handlar alltid om hur man ska praktisera Dharma (religionen/läran) och hur man ska leva för bättre karma. Tyvärr missade jag att han talade om djurs rättigheter och vikten av att skydda djur som vi inte kan föda upp själva från utrotning. Men av det jag lyckades höra handlade en del svar om vikten för barn att spendera tid med sina föräldrar.

Den första bilden är från första dagen när alla med förväntansfulla steg anländer till teachingen, andra bilden är min radio, tredje bilden jag och fjärde bilden visar hur alla samlas si nära tv-skärmen under tältet som möjligt för att se bilder på Dalai Lama.

Dorjee, träden och flyktingkortet.

Jag har spenderat mycket av dessa tre veckor med min nya vän dorjee, vi har vandrat i bergen, åkt motorcykel, gått Koran runt templet och fixat flyktingkort.
Flyktingkortet är ett slags identitetskort som varje tibetan behöver när de anländer till Indien eftersom de annars kan bli gripna eller trakasserade av den indiska polisen om de befinner sig på fel plats vid fel tillfälle eller är ute efter tio på kvällen. Det kallas för Refugee Card och när du har det kan du ansöka om pass från den tibetanska regeringen i exil.

Det tog några timmar för oss att fixa kortet eftersom det bara gällde en förnyelse. För vissa kan det ta flera år att få kortet för första gången. Ibland kräver nämligen myndigheterna mutor och ibland slutar de helt enkelt att ge ut korten. Vilket självklart orsakar stora problem för dem som drabbas.

För mig var det en intressant upplevelse. Dorjee som inte brydde sig så mycket att skriva ner genom vilka städer han anlände till i Nepal och Indien när han korsade gränsen, samt vilka datum han kom osv. har det inte lätt. Varje år måste han förnya kortet och varje år chansar han på nya ställen och tidpunkter. Räcker det inte med att han vet att han kom 2001? Och han är i indien nu, varför måste de veta vilka städer han kom igenom? Ni fattar, den indiska polisen ser bara problem…

Men det gick fort och efter några timmars väntan i skuggan under träden kommer någon och slänger ut en stor påse kort precis på mig. Alla andra som väntar börjar springa emot mig och jag skakar av mig korten och flyr fältet eftersom alla vill skynda sig att hitta sitt eget kort för att se om de fått det beviljat. Det var en galet kul scen men påminner mig om den rädslan jag själv har över att förlora passet utanför Sverige.

//ellen

Sonam och drömmen om europa

Sonam är min vän som jag mötte förra gången jag var i McLeodGanj på vägen till en annan by. Han är munk aspirant skulle man kunna säga. ”Chando domba” heter det på tibetanska och innebär en person som inte ännu tagit ”tillflykt” till dharma(läran/religionen) men har bestämt sig för att det är den vägen som man vill välja. Därför bär han munk dräkt och har bott i kloster här i Indien.

Han är tok-kool. Vandringen över Himalaya, valde han att göra ensam, eftersom det är större chans att klara sig undan de kinesiska gränsvakterna då. På ryggen bar han 40 kg tsampa, på engelska barley och två kilo smör. Detta gjorde han gröt på och värmde även när smöret härsknat. Vandringen tog honom 30dagar och han hade ca 300 rupies (under 50kr) med sig. I Nepal fick han hjälp på Tibetan Refugee Reception Center med mat, kläder, sovplats och vård. Samt en bussbiljett till Indien och Dharamsala för att träffa H.H. Dalai Lama.

Nu studerar han engelska på alla sätt som erbjuds. Och jag är en av de utlänningar som haft många lektioner med honom. Han vill nämligen till Europa och arbeta. Med vad spelar ingen roll, han är bara nyfiken, vill ha ett bättre liv och vill söka friheten. Men för tibetaner utan mycket pengar är den långt borta även efter ankomsten till Indien. De får inte bygga hus, äga mark eller reparera husen de hyr. Utan flyktingkortet kan de inte gå ut på kvällarna eller lämna staden Dharamsala. De flesta har inte indiskt medborgarskap utan hoppas återvända till Tibet en dag och har därför ingen möjlighet att rösta i indiska val eller några andra demokratiska rättigheter. Den största chansen de har är att gifta sig med en europé eller amerikan för att lämna landet. Detta är inget val för någon som vill bli munk.

Det finns de som lyckliga få som får lämna landet på grund av att de varigt politiska fångar och har bevis som stöder detta. En man och hans fru som är vänner till mina vänner, fick åka till Australien. Hus, möbler och resan är betald. Och när de anländer får de medborgarskap rakt i handen, alla papper klara! Eftersom han suttit många år i fängelse i Kina. Men för de flesta går det som min vän Sonam, han har väntat på att sin ansökan om pass ska gå igenom i tre år. Förra gången vi sågs sa han till mig, jag är i Europa nästa gång du kommer! Men nu säger myndigheterna att de kanske har tid att behandla hans pass-ansökan i september. Inte för att detta på något sätt innebär att han kan komma till Europa för att arbeta….så klart.

Ett ögonblick och tiden passerar

Det har gått lite tid sedan min senaste uppdatering. Tre veckor i Indien passerade på ett ögonblick, och min semester är nu över! Nu har jag anlänt till min praktik på Thanapara Swallows i Bangladesh och börjat min introduktion här, vilket känns fantastiskt att äntligen, äntligen vara här och börja vad det nu är jag ska börja med!

Jag ska berätta om Bangladesh praktiken, men tänkte börja med att visa några glimpses av tiden i Indien först.
///ellen

Nobulinka med Dorjee...

Jag vet att man inte ska göra saker som pappa inte skulle ha gjort men jag har åkt motorcykel för andra gången den här veckan och det är tok-kul! Vi lånade Dorjees brors motorcykel och körde ner i dalen på de slingrade vägarna ner för berget till själva staden Dharamsala. Jag är egentligen i det lilla samhället Mc Leod Ganj nån mil upp i bergen. Sen ut på landet igen och bort till Nobulinka, H.H. Dalai Lamas sommarresidens i Tibet som byggts upp igen här i Indien som ett stort tempel med fantastiska målningar och jättevacker blomstrande trädgård med massor med fåglar och fjärilar. Det är så fridfullt och lugnt där att det känns som om man kommit till en annan värld! Bilderna är från utanför templet i trädgården.

Nu ska jag skriva arbetsbeskrivning till praktiken i Bangladesh!

Big Love!

Reser upp till vänner och svalkande kyla...

I Dharamsala molar magen men vädret strålar. Böneflaggor svajar och de snötäckta bergstopparna gnistrar. Jag möter Gelek efter tre steg utanför bussen! Jag försökte lokalisera mig, organisera mina tankar, tittade mig omkring, var är det nu jag ska, vad konstigt att återvända, vad underbart att vara här, har jag alla mina saker med mig? Och så hör jag någon med bekant röst roppa allen, allen!

Det var så fint att träffa honom igen, denna numera mycket upptagna person som jag spenderade så mycket tid med förra gången när jag skrev fältarbete i Dharamsala. Han har blivit mer business, mindre blyg och skaffat kanadensisk flickvän. Hans engelska som vi kämpade med, har blivit så mycket bättre!

Andra dagen jag var här träffade jag också min vän Sonam, munkaspiranten som jag hade engelsk lektion med varje dag. Jag hade inte väntat mig att han skulle vara här eftersom han arbetade så hårt med att ta sig till Europa. Först fixa flykting-ID och sen pass. Så ännu ett kärt återseende! Nu, efter en vecka som jag varit här har vi hunnit ha fyra tok bra engelsk lektioner! Vi använder H.H. Dalai Lamas 10 mars tal om OS i Kina som han vill lära sig förstå på engelska. I det är så avancerade ord att jag finner det svårt att förklara med synonymer på engelska! Men det är fantastiskt roligt att se skillnaden mot för två och ett halvt år sedan!

Yes! Love!

Avstånd – några timmar bara...

Det tar några timmar att färdas över halva jorden, till Indien via London ungefär 11 timmar. Att ta sig från Delhi till Dharamsala tog 17 timmar. Känns lite absurt.

Den första bilden är tagen innan landning i London, andra bilden högt över molnen i soluppgång och iskyla över Pakistan och sista bilden är när vi flyger in över ett mulet Delhi. 11 timmar bara….det är ju inte så långt. Gör att jag inte känner mig så långt bort från er!

Kärlejk!

framme, glad o trott...

solen skiner i delhi idag efter en veckas ihardigt regnande. tur med vadret kanns som en bra borjan. imorgon aker jag mot dharamsala for att landa lite, traffa gelek, spatsera runt och sitta pa stenar.
manga pratar om explotionerna i jaipur forra veckan, men de sager att snubben som organiserade dem greps igar i delhi.
tack for jatte fint avsked dar hemma. var ledsen igar men nu ser jag pa resan som det jag har hettsat sa mycket om de senaste tva aren sa.... nu ska det banne mig bli av...

big love!
halsningar till er alla,
ellen

nerverna spelar på min harpa..

yeah, det är så galet att vara nervös. jag gör en massa onödiga saker typ som man gör med tentaplugg istället för att fokusera och prioritera det som måste bli gjort.

nu till exempel, har jag lagt till en översättningsfunktion på bloggen så att familjen o vännerna i australien ska kunna läsa bloggen med...det finns en google logga på högra sidan med ett fält för språkval och sen är det bara att klicka och vänta på att översättningen ska göras åt en...smidigt. men. det funkar sisodär, provade just själv och det blir lite kajko ibland men det får ni bara ha överseende med. frågan är bara om det kanske hade varigt mindre pinsamt att skriva själv på engelska...men men...

peace out!

celebration and boule

naima o christpfer gifte sig före en månad sedan och då överaskade vi dem med en boule kväll på ugglan i stockholm....det blev många bilder....

melonia, alive and well...

melonia, klädesprojektet som startade över en mangojuice för över två år sedan på en gata i calcutta lever. och mår bra. och har förändrats, blivit modernare och seriösare än nägonsin.

jag är inte med längre vilket är tokskönt och befriande, samtidigt som jag hela tiden vill blanda mig i, men kravlöst och bara med de roliga bitarna....alltså inte ekonomin....eller hemsidan....

carla, thatsanie och johanna driver numera det flashiga handelsbolaget som ska släppa sin första kollektion till vintern....med hjälp av mönsterkonstruktören ebba har de lyckats ta fram några tok-fina provplagg som ska produceras på thanaparas textilfabrik i oktober, när de alla tre kommer till bangladesh.....de vita plaggen på bilderna är delar av prov-kollektionen...

REKO IS THE SHIT!

vila, vila o vila...

hej,
vila,vila, vila är det bästa just nu. skolan är slut o lägenheten i malmö är uthyrd!
imorgon bär det av till stockholm för att söka visum. jag har finkläder med mig och mitt största leende. det är inte nog ironiskt att bangladesh turistmyndighet har döpt landets slogan till:

-Come to bangladesh, before everyone else does!

eftersom det är så galet svårt att få visum ja!
jag har tänkt mycket över hur jag ska gå till väga för att få längsta möjliga visum och har nu insett att jag ska satsa på att bara få 60 dagar, nog mycket för att jag ska hinna resa in i landet. sen kan jag pyssla med att förlänga o grejja på plats..det gäller att be om rimliga mängder, annars får jag bara avslag med det samma...

lägger in lite bilder från valborg och promenader i solen...

önska mig lycka till!

//ellen