Japp, då var det vardag igen. Idag har jag känt mig lite småsjuk. Därav alla blogginlägg, suttit inomhus. Jag är lite spänd på hur det kommer vara när monsunen tar slut, slippa svetten, kunna ha jeans och kanske till och med kunna sova med ett lakan över sig. Konstiga grejjer man fantiserar om…
Har fått en bonus med visumtjaffset nu också. Ska tydligen vara lättare att få visum till Bangladesh via Nepal. Så jag får åka dit och söka! Goaste bonusen någonsin. Åker den 10 september!
Nu är det kvällsmat som gäller och sen rapportskrivning (har slappat idag).
Massa kärlek!
//ellen
PS. Har tagit min första motorcykel lektion. Jag var en naturbegåvning.
Idag är textilarbetares minimumlön i Bangladesh satt till 25 USD per månad. Detta innebär 1743 taka eller 162 kronor. Denna siffra bestämdes 2006 och bestod då av hälften av den beräknade levnadslönen. Idag innebär det bara en tredjedel av levnadslönen. Detta beror delvis på inflation och, som jag tidigare skrivit att livsmedelspriserna skjutit i höjden under det senaste året och man beräknar att många familjer spenderar upp till 70% av sin månadslön på att bara köpa ris.
Men så var det den där om att allt tar tid att utvecklas. Rom byggdes ju inte på en dag. Och alla de människor som är anställda här har ett arbete där de inte tvingas arbeta 18 timmar om dagen, kan amma sina barn på dagiset 20 m bort och får gå på toa när de vill. Det kan låta litet men det är inte en självklarhet i textilindustrin. Som ni säkert redan vet. Här är det en bedrift att kvinnor har ett arbete utanför hemmet, bidrar till familjens ekonomi och får förhoppningsvis mer att säga till om, både i hemmet och i samhället.
Ska börja skriva min rapport nu. Den handlar inte helt oväntat om empowerment av kvinnor genom arbete på TSDS textilfabrik. Behövde nog värma upp lite. Det är ju så svårt att börja, varje gång. Pennan liksom fastnar.
Tack och hej, tartexpastej.
//ellen
Snuddade vid ämnet i tidigare inlägget men måste visa er denna bilden också, den gör mig så glad. Josefin i monsunregnet, på en sandfraktarbåt, med en shingara i handen, i Bangladesh.
Bröllop i Bangladesh är precis lika hysteriskt som man kan tänka sig. Hysteriskt roligt, hysteriskt mycket folk, hysteriskt mycket färg och hysteriskt med sötsaker. Listan kan bli lång. Men mest av allt är det en fest som de som jag aldrig kommer att glömma!
//ellen
Alla pratar om det här, riset, matoljan och bränslepriserna – allt har stigit skyhögt i pris sedan förra året! Ett kilo ris kostade för ett år sedan 18 till 20 takka. Nu kostar det 40 till 45 takka. Det är nästan 2,5 gånger så mycket som för ett år sedan. Om varje familj här på varje försörjare har 4-5 medlemmar så behöver de mer än ett kilo ris om dagen, helst två eller tre kilo för att inte gå hungriga. En vanlig, låginkomsttagare i Bangladesh tjänar kanske 70 till 120 takka om dagen. Ska man då köpa två kilo ris så försvinner pengarna i ett nafs. Bara för att överleva. Grönsaker, olja och eventuellt kött eller fisk finns det ingen plats för i budgeten. Ännu mindre hyra, elräkning, kläder eller skolavgifter för barnen. Vad göra?
Jens Holm, EU-parlamentariker skrev i juni om västvärldens matspekulation i Östgöta Correspondenten. Läs artikeln här. För att citera från denna: ”FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon varnade nyligen för att de höjda livsmedelspriserna äventyrar millenniemålet om att halvera fattigdomen i världen. Så det är hög tid för snabba åtgärder”.
Här i Bangladesh har man hört att man i väst kör bilar på etanol som tillverkas av bland annat sockerrör, majs och annat ätbart. Är det därför som matpriserna skjutit i höjden, frågar man mig?
För någon vecka sedan var jag ute på en fotoexpedition med Gustav som jobbar i Dhaka för WTO – World Trade Organization. Jag frågade honom om detta och han berättade att någon smart människa i Sydafrika räknat ut att allt en människa behöver för att överleva är en banan och en tesked jordnötssmör om dagen. Han var inte säker på om det innefattade en fysiskt arbetande människa eller en människa som ätit sig mätt dagen innan. Men visst är det skönt att man kan beräkna sådant! (Hör min ironi) Och visst är det skönt att det finns en massa smarta människor i jordbrukssubventionerande länder som tar sig tid att räkna ut detta så att man kan säga det till de människorna här i Bangladesh som köar i timmar i solen för att ta del av det regerings subventionerade riset som säljs för några takka billigare per kilo!!!
//bittert kanske
//ellen
Min tid i Dhaka har inte bara bestått av att söka visum och åka båt på Buriganga som ni kanske förstår. Utan syftet med tiden här har varit att se hur Svalornas arbete på det som kallas för ett ”landkontor” ser ut i praktiken och att vara en del av det arbetet i den mån som går. Jag kunde inte ha kommit vid en bättre tidpunkt!
Det började med att vi hade ett möte med alla Svalornas partners här i Bangladesh som handlade om de förändringar som sker i biståndsvärlden just nu med övergången från att arbeta med projekt till att arbeta i program. För er som inte är så insatta i detta innebär projekt kortare arbetsperioder där individuella organisationer söker pengar för särskilda aktiviteter i ett till tre år. Den nya metoden med program ska fungera med flera organisationer med olika aktiviteter som samarbetar mot ett gemensamt, lite snävare mål i femårsperioder. Syftet med förändringen är att insatsen ska bli effektivare och att det ska blir lättare att mäta resultat.
Det var ett mycket intressant möte och jag fick chansen att lära känna och prata med de olika representanterna för de sex organisationerna som deltog. Fem av dem arbetar främst med jordbruksfrågor och bönders rättigheter och en av organisationerna är inriktad på kvinnors rättigheter och empowerment. Jag tycker att det är svårt att i Sverige föreställa sig hur många människor som svenskt bistånd från Sida påverkar och hur varje förändring som bestäms i Sverige måste förstås och förverkligas här där projekten ska bli verklighet. Men jag tror att dessa förändringar kommer att vara positiva i arbetet både för Sverige som givarland och för de mottagande och implementerande organisationerna här. Det kommer i alla fall vara en fascinerande process som jag hoppas kommer att gå bra!
Summan av kardemumman är att det har varit lärorikt och roligt och jag skulle lätt göra det igen om jag fick chansen! //ellen
Precis efter den enorma glädjen med mitt visum svullnade min högerfot upp till en ballong och gjorde jätte ont. Jag fattade ingenting, ringde försäkringsbolaget;
- Åk till sjukhuset!
- Ok, sa jag och han inte riktigt föreställa mig något som jag skulle kunna vara rädd för.
Men så imponerad jag blev, ubermodernt, rent, snabb hjälp och bra helt enkelt. Men så är det ju så att det är inget vanligt sjukhus jag åkte till utan Apollo, ett dyrt superalternativ som bara de allra rikaste har råd med!
Jag blev runt körd i rullstol av en kille som hjälpte mig hela tiden, fick patientkort och pratade picnic-platser med Dr. Nandkumar på ortopeden. Sen blev det fem dagar sängliggande med antibiotika och ack så hjälplös jag var! Men nu är foten nästan återställd och jag kan ärligt rekommendera ett besök på Apollo Hospital vid sjukdom i Bangladesh!
Efter sex resor till Passport och Immigration Office, en massa ifyllda papper, foton, missförstånd och tjat har jag nu fått mitt efterlängtade visum! Till och med den 14 september, då får jag åka till indien och söka därifrån igen! Men ni kan kanske förstå hur glad jag är! Nu kan jag äntligen återvända till Thanapara och återgå till det jag ska göra – praktisera!
Ps Notera mina rosa kläder!
//ellen
Tre veckor i landets huvudstad har förändrat min syn på denna miljonstad. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla Dhaka men staden är varken omöjlig att hitta i, farlig på grund av rån och mord eller tråkig och grå av avgaser. Tänkte visa er några bilder från en båtresa(överst) med Svalornas anställda Hassan(blå t-shirt) på Buriganga river, samt en serie bilder inifrån det 330 år gamla Lalbagh Fort i sydvästra Dhaka(nederst).
Kärlek!
Min kompis Dorjee har för övrigt betalat en munk i indien för att sitta och be hela dan idag för att jag ska få visum…Jag visste inte ens att man kunde ”anställa” munkar…
Hoppas det hjälper i alla fall.
Själv har jag anställt Hassan från Svalornas kontor som tolk…jag tror det kommer hjälpa, om inte annat med att få mig att förstå varför jag måste dra till indien.
Yes!
Är så himla vrålnervös idag.
Total underkastelse för systemet.
Idag kommer domen.
Jag ska ansöka om visum förlängning och klockan fem i eftermiddag vet jag svaret. Har inte kunnat producera något vettigt att skriva här på bloggen fören jag vet om jag får stanna.
Är för övrigt idag iklädd en cerise, vit och guldfärgad salwar kamesh.
Hoppas bara de på Passport och Immigration Department gillar rosa...
Ska höra av mig igen när jag vet.
Wish me luck!
Varje dag får jag lära mig massa nya grejjer. Två av mina arbetsdagar tänkte jag beskriva här.I lördags så åkte jag och tre andra tjejer från TSDS till Rajshahi och TSDS affär där de säljer de kläder som tillverkas för den lokala marknaden. Tyvärr har butiken gått back i cirka ett år och de har bett mig om hjälp med att vända detta. Jag har absolut ingen aning om vi kan lyckas men vi har tre månader på oss att försöka. Sen är pengarna slut. Vi städade och organiserade och försökte göra fint. Det största problemet var att allt i butiken var täckt av spindelväv och en hel hjord av välmående spindlar som vi försökte omplacera. (Internaly displaced Spiders(IDS)). Men det var kul, finns fortfarande mycket kvar att göra men butiken ser redan otroligt mycket bättre ut…
Sen i söndags så åkte jag ut med Mr Deb på fältbesök i två byar i området. Han arbetar med böndernas möjligheter att förbättra sin situation. Detta görs på flera olika sätt, dels gruppverksamhet där bönderna kan diskutera sina odlingssätt med andra bönder och på så vis hjälpa varandra. I grupperna kan de också få utbildning om hur man kan förbättra sina skördar och hur man odlar mer ekologiskt hållbart. Detta går på sätt och vis hand i hand eftersom de som använder besprutningsmedel ofta tar lån för att köpa in medlet, första året blir skörden bra men andra året är insekterna resistenta mot medlet och det krävs mera medel vilket ofta försätter bönderna i stora skulder. På så vis föds en ond cirkel som inte bara försätter bönderna i mer och mer skulder utan också dödar flera tusen insekter som inte skadar grödorna de odlar. Alltså i onödan och inte så bra för ekosystemet.
Thanapara uppmuntrar bönderna att använda ekologiska odlingsmetoder som olika slaggs komposter, fiffiga insektsfångare och andra smarta lösningar istället för besprutning. Jag fick se några av dessa.
Bland annat zucchini odlingen ovan som man bygger en insektsfångare av en burk med vatten och lite diskmedel i. Genom ett hål i burken kommer insekten in och sen fastnar i diskmedlet. Detta attraherar då bara de insekter som är skadliga för grödan och inte de tusentals andra som är nödvändiga för odlingen. Jag kollade också in några olika former av komposter. Nedan är bilder på en bonde som visar sin mask kompost som bara tar 45 dagar innan den är färdig att användas som gödning på fälten.
Jag har också fått det förklarat för mig hur viktiga dessa diskussions grupper är för empowerment processen för kvinnorna här i landet. Detta eftersom de gör halva jobbet med odlingen men oftast inte får del av stålarna. Kvinnorna i Bangladesh jobbar mest hemifrån, detta innebär förberedelse av fröna som ska planteras, köksträdgårdar för familjens egna bruk och bearbetning av grödorna innan de kan tillagas, såsom torkning, malning och rengöring. Männens sköter vanligtvis arbetet på fältet, med plöjning, plantering, underhåll och skördning. Det är ju efter skörden som försäljningen kommer, och den sköter männen, alltså är det dem som får cashen. Genom att i dessa diskussionsgrupper uppmuntra kvinnans roll i processen och hennes del i resultatet hoppas man på en jämnare fördelning och större diskussion inom familjen vad pengarna ska gå till. Detta är inte bara viktigt för den enskilda kvinnans empowerment utan också för familjens ekonomi eftersom kvinnor ofta är mer benägna att spendera pengarna på utgifter som gynnar barnen och familjens framtid. Därmed inte sagt att alla män super bort skördepengarna, men några.
Detta känns som mycket information på en gång!
//ellen
Jag har flummat lite och känt mig lite riktningslös på sistone. Visumhistorien svepte bort mattan under fötterna på mig och jag behövde verkligen komma tillbaka till thanapara för att landa igen. Nu har jag haft två jättebra dagar av engagemang och arbetsvilja. Och jag känner att mina fötter börjar rota sig och skapa vardag här.
För att dela med mig av den vardagen kan jag visa några bilder på mitt rum under dagar som vi har ström och stunder då den saknas. Det är som ni ser ganska stillsamt här, jag blir mer och mer bekväm, behöver inte ens ha schal (utom imorgon för då kommer en massa Imamer hit) och i förrgår hade vi en jordbävning som mätte 5.1 på Richter skalan som jag inte ens märkte (så bekväm är jag!).
Tyvärr har jag fått en snabb släng av vilja röra på mig så när Mr Tadjul erbjöd sig att ta med mig på karate träning imorgon vid 5 på morgonen så tackade jag glatt ja (något jag tok-ångrar nu eftersom jag måste gå upp vid 04.30 men vi får se). Ska prova några dagar i alla fall.
Varje dag käkar jag rooti(platt vete bröd) till frulle med potatis och banan, till lunch ris och dhal(linsröra) och till kvällsmat pannkaka med banan. Och där emellan minst tre mangos. Så gött är det. Längtar lite efter pasta och svenska grönsaker men det försöker jag förtränga.
Mina älskade och hatade (eftersom de är så svåra) bangla lektioner börjar igen imorgon och sen ska jag försöka plocka in lite fältbesök på microkreditgrupper denna vecka och så arbetet i kläd affären så klart. Där har ni min vecka!
BIG LOVE!
tills nästa gång//ellen
