Kali puja och silkestyger

Den senaste tiden har jag fyllt mina kvällar med en massa ovanligheter. Hinduernas Kali Puja och ett besök på en silkes fabrik var två av de mest minnesvärda händelserna. Och en båtresa på Padma floden som ni ser i bilderna nedan.
Bless!

Finbesök

Färgglada tyger har hängts upp över dörrarna, västerländsk mat har inhandlats och alla golv och väggar har puttsats. Vi har haft finbesök här på TSDS av Safia Minney, grundaren av Peoples Tree och DFID (UK Department for International Development).

Det var flashigt värre för alla här på organisationen och jag var extra glad över möjligheten att prata med Safia om empowerment som jag skriver min rapport om. Hon är då en mycket busy person och jag bad inte om mycket - så jag fick fyra och en halv minut. Den kortaste intervju jag någonsin genomfört men jag lyckades fråga henne det allra viktigaste.

Hur tycker hon att kvinnorna som arbetar på TSDS får ökade möjligheter, självförtroende och makt?

- Det är samma sak här som i väst. Hur viktigt det är att vi är nöjda med hur vi spenderar våran tid om dagarna och känner oss uppskattade. Jag vet att kvinnorna här är stolta över vad de jobbar med. De tjänar lika mycket som sina män och folk lyssnar till deras åsikter.

När jag frågade henne om hur man i framtiden genom Fair Trade kan utveckla empowerment arbetet ytterligare till kvinnors fördel svarade hon:

- Det är viktigt att det finns lokala förebilder, vanliga människor och inte filmstjärnor på bilder på väggarna. Genom att kvinnor får kunskaper om sina rättigheter och hur de kan överklaga dessa får de makt.

- Sen tror jag att kombinationen med Fair Trade och utvecklingsprojekt är det som fungerar bäst. Tillsammans bygger de en starkare infrastruktur men de behövs båda delarna. Det är just det som gjort att TSDS har lyckats så bra!

Jag blev imponerad av hennes lugn trotts ett galet späckat schema. Att hon dessutom hela tiden gick runt i byn i klänning och högklackat var bara jätteroligt. Kvinnorna i handicraft tittar på henne konstigt, men alla vet att det är hon som bringar arbete till byn.

Fairchoice!
//ellen

Padma

Laxmi 63 år.

Laxmi har arbetat för TSDS handicraft i 37 år. Hon miste sin man i massakern 1971 och började jobba i textilfabrikens broderisektion kort där efter.

– ” Jag hade inget val än att börja arbeta på Svalorna, det fanns ingen som kunde försörja mig och min familj. Det kom en man till min by och han berättade om projektet så jag åkte till Thanapara och bad dem ge mig ett jobb”.

Laxmi började jobba i broderi-sektionen i två år. Sen bytte hon och jobbade i sy-sektionen i 30 år och nu arbetar hon med att kvalitets kontrollera plaggen innan de skickas iväg till export. Det är ett av de bästa jobben man kan ha här, lönen ligger på 3000 tk eller mer i månaden (cirka 300kr), vilket är mer än de flesta på TSDS. När jag frågar henne om vad som förändrats sedan hon började jobba för TSDS så svarar hon:

– ” Större delen av mitt liv har jag spenderat här. Allting har varigt möjligt på grund av mitt jobb här, mina döttrar är gifta och jag kan försörja mig och min familj. Jag har sett hur projektet har förändrats, Svalorna började med en hydda, nu är det ett stort komplex dit kvinnor fån andra byar kommer för att ta lån”.

Jag intervjuar Laxmi och tre andra kvinnor om empowerment. Vad betyder ordet för dem? De berättar om resor till huvudstaden Dhaka, om bråk med poliser, politiska kriser och om stunder då de känt att de har makt. Jag har hittills intervjuat 8 kvinnor i två grupp-intervjuer, mot slutet av varje intervju enas vi om samma sak; om en kvinna är utbildad så klarar hon alla utmaningar. Genom utbildning ska kvinnor erövra världen…

Om våld mot kvinnor.

På bilden: Lovely, advokat för BNWLA på TSDS

Jag sitter på kontoret och knappar på datorn som vanligt och Madjeda har just serverat te. Så kommer det in en kvinna i svarta kläder. Hon ser ledsen ut och frågar efter den kvinnliga chefen, vi skickar henne vidare.

Efter ett tag blir jag inropad på chefens kontor, ellen kan du fota henne, vi behöver bevis. Bevis mot vad frågar jag och hämtar kameran. Den här kvinnan har fått kokande te kastat över sig av sin man, hon har brännskador på hela ryggen. Varför är liksom ingen fråga som spelar någon roll i det här fallet men jag frågar ändå. Svaret jag får är att kvinnan är gravid i 8 månaden och var lite sjuk. Hennes man driver ett företag med kokosnötter och hade gäster den dagen. Hon hade redan serverat sin mans gäster te två gånger den dagen så när han frågade igen så svarade hon att det kan du göra själv. Då fick han spelet och hällde det kokande teet över henne.

Det finns idioter överallt, så även i Bangladesh. Tyvärr är mäns våld mot kvinnor ett ganska förbisett problem och något som ibland ses som en del av familjelivet här. Det är individer som vill utöva makt över någon och då är fruarna närmast.

På TSDS finns ett projekt som hjälper kvinnor i såna relationer att hitta en lösning. Projektet heter CDVP - Combating Domestic Violence Project och syftet är att runt om i byarna, informera om kvinnors rätt att säga stop, om möjligheten att få hjälp och om problemet i allmänhet.

Projektet samarbetar med BNWLA – Bangladesh National Women Lawyers Assosiation som startades 1979 och består av kvinnliga advokater som gratis tar sig an fall där kvinnor eller barn blivit utsatta för våld och misshandel. På TSDS arbetar Lovely med att hålla så kallade inofficiella ”rättegångar” som kallas Salish, där man samlar alla berörda parter, kvinnan, mannen, hans och hennes föräldrar, andra släktingar och grannar. Alla får säga sitt, sen hittar man en lösning. Att hitta en lösning handlar inte alltid om skilsmässa som man kanske tror. Ibland har kvinnan ingen familj att återvända hem till eller inga andra släktingar som vill ta hand om henne. Då får lösningen innebära att mannen lovar att sluta vara våldsam.

Om inte det fungerar och mannen inte slutar så måste fallet tas upp i domstol. Mannen blir då ofta dömd och får sitta i fängelse. Men det är aldrig bara han som straffas. Kvinnan måste nu försörja sig och barnen själv, samt att om mannen ska överleva tiden i fängelset så måste hon gå med mat till honom också. Alltså blir lösningen med att ta fallet till domstol inte så himla attraktivt, varken för mannen eller kvinnan.

Samma kväll hålls en Salish för kvinnan som fått te kastat över sig. Lösningen blev att mannen ska sluta vara våldsam. Den här gången lovar han verkligen.

Fair Trade är ingen dans på rosor…

Jag har ju tidigare skrivit om textilfabriken här i Thanapara som ger arbete åt 217 kvinnor och nio män. Den startades av Svalorna efter frihetskriget 1971 då en massaker dödade många av byns män och lämnade kvinnorna i ett mycket utsatt läge utan försörjning. 36 år senare har man idag nått stora framgångar och säljer så kallade fair trade kläder till Japan, England, Finland, Danmark, Italien and Korea.

Peoples Tree är deras största köpare och tillverkar Fair Trade kläder i femton länder. Här har de hjälp till att sponsra bland annat en miljövänligare tyg-färgnings avdelning, dagis för barnen vars mammor arbetar i textilfabriken och ett ekologiskt bomullsprojekt. Vilket är fantastiskt. Men fair trade är ingen dans på rosor.

Det är inte lätt att driva fair trade business i ”frihandels” världen. När så kallade ”sweat shops” tillverkar t-shirts för 7 kronor eller 1$ st bara fyra timmar härifrån i frihandelszonerna, här så kallade ”Export Promoting Zones”. Namnet promoting eftersom de nya internationella företagen är skattebefriade de första fem åren, eller eftersom det är absolut förbjudet med facklig verksamhet eller eftersom en vanlig lön där kan ligga på 1500 tk, cirka 150 spänn i månaden för 12-timmars dagar. Att det dessutom finns otroligt mycket arbetslösa människor som i desperation söker sig till dessa Zoner gör att alla individer är utbytbara, om någon ställer krav anställer man bara en ny.

Men fashion ska gå fort, jäkligt fort. Och trender byts ut och det gäller även inom fair trade. När kvinnorna här får orders från andra länder jobbas det som bara attan. Man väver, färgar, syr och broderar. Men när inga orders kommer fallerar en av de viktigaste principerna av fair trade, en stabil inkomst så att man kan planera och kanske till och med spara pengar ibland. När inga orders kommer, så finns det inget jobb, och ingen lön. Ni förstår själva vilka svårigheter det för med sig för människor som tjänar precis så att de klarar sig i vanliga fall.

Sen när orden väl kommer så är det bråttom, bråttom, bråttom. Ni får inte arbeta mer än i vanliga fall men ni måste ändå få den här orden klar innan det här datumet, säger företagen. Alltså, övertid och helger ska vi inte jobba, det är inte bra. Men lika så ska vi klara av att producera en order som ska gå lika snabbt som i Dhakas Sweat-shops där fabrikerna rullar dygnet runt. Ni förstår dilemmat. Vi ska ha humana arbetsförhållanden som klarar av lika mycket som icke-humana fabriker.

För mig är detta ett konstant dilemma med fair trade. För jag vet att cheferna som arbetar för dessa företag svettas över alla de producenter som är beroende av deras beställningar. De skapar snyggare design för att attrahera köpare och gör grymmare reklamkampanjer varje år – allt för att tävla med konventionell handel. Men skillnaden med fair trade ska vara att det är upp byggande och inte nedbrytande. Skapa arbetstillfällen med stabila inkomster, humana förhållanden och gärna lite micro-kredit grupper vid sidan av. Oh, och det ska vara eko också, jäkligt eko, speciellt bomullen. Samtidigt som modet och priserna ska vara precis som i vanlig handel, galet inne och galet billigt.

Jag säger inte att Peoples Tree är bra. Jag skulle kunna berätta mycket dåligt om dem med. Men de är bättre, de har grymma visioner om hur det kan göras rätt, sen har de inte alltid råd att göra det så bra som de önskar.
Vill i alla fall tipsa om deras engelska hemsida, jag tror man kan beställa till Sverige därifrån:
Peoples Tree UK

Sen om ni gillar bloggar så kan ni läsa Peoples Trees grundare Safia Minneys blogg. Hon är värsta järnkvinnan och beskrivs i Thanapara som en tornado. Jag ska för övrigt intervjua henne om empowerment om några dagar. Här är hennes blogg iaf:
Safia Minneys Blogg

Sist men inte minst var det en journalist här i Thanapara från YOU Magazine när jag var i Nepal. Artikeln är lite förskönande så klart och har många faktafel men fina bilder. Kolla in på den här adressen:
Artikel i YOU Magazine om Thanapara

Detta var allt från mig. Sorry om jag är långrandig. Fair Trade är ju ett sånt ”hett” ämne.
//greta the ready made garment girl

Vad är väll en bal på slottet?

Expat kulturen i Dhaka är en värld för sig. Inte för att den är helt skild från det bangladeshiska samhället men nästan. Bangladesh är världens NGO-tätaste land med 4000 registrerade Non- Governmental- Organisations. Eftersom dessa oftast finansieras av s.k. nord-länder så finns det då en hel drös med Nord Amerikaner, Européer, Koreaner och Australiensare för det mesta stationerade i Dhaka. Samt alla företag som har sina fabriker i landet och några missionärer här och där. Dessa människor kallas då för Expats.

För att roa dessa finns det diverse grejer som är skapade för och ibland av Expatsen själva. En av eventen är den årliga Glitter Ball som anordnas av den Australiensiska Ambassaden. Tydligen tar biljetterna till denna fest slut på några minuter men en kompis till mig hade några biljetter över så jag beslutade mig för att hänga på.

Intressantare sociologiskt experiment får man leta efter. Tänk er en massa människor med säkert super viktiga jobb på NGOer, Ambassader och flashiga företag som går totalt bärsärk för en kväll om året och klär ut sig till skolflickor, kycklingar, militärer och superhjältar. Samtidigt som de uppträder i olika grupper med en humor präglad av sjuklig frustration, finlandsfärga och firmafest känsla. Jag kunde inte tro mina ögon och kvällen pendlade mellan att vara tok-kul och sorglig på samma gång. Men jag ångrar inte en minut att jag gick dit. Själv var jag utklädd till en cykel-rikshaw i tusen färger och en plast klänning som vi sytt upp kvällen till ära. Den minst bekväma utstyrsel jag burit i mitt liv, speciellt eftersom den sprack i ryggen efter cirka fem minuter. Men vad är väll en bal på slottet…och jag svirade vidare ändå.

Vardagen för mig är så olik denna absurda värld som finns att tillgå i Dhaka. Min lilla mysiga by där alla barn kan säga Hello, how are you? Där det vildaste man kan göra är att åka till grannbyn och dricka te om kvällarna. Men nu har jag sett och testat det bästa av båda världar. Och även om det låter så, så har det inte avskräckt mig från att arbeta internationellt i framtiden.

Firmafest.
Bless!

//ellen

Om att hänga

En sökare var han som letat

all jordens kanter kring

att finna vad förr man vetat

att allting är ingenting

(Nisse Ferlin)

Att flytta till en by i Bangladesh handlar för mig mycket om anpassning och hitta ett sätt att leva som Ellen i den här miljön. Och jag måste säga att jag njuter av att ta tid på mig att anpassa mig. Bli delaktig i byn, arbetet på kontoret, skaffa vänner, hänga med vänner, fatta vad som är Bangladesh och hur man hänger här. Ett av mina bästa knep tänkte jag dela med mig av. På kontoret finns det en stentrappa. På den brukar jag sitta när jag har lite tid över och filosofera och kolla på alla som springer runt och pysslar. Jag brukar se ut som om jag har lite tråkigt och alltid, ja nästan alltid är det någon som börjar prata med mig om sånt som man inte alltid har tid att prata om annars. Kanske om politik, det stundande valet, lönenivåerna här på TSDS eller om hemliga o så hemliga flickvänner. Ni kan aldrig tro de hemligheter som berättas för mig här på trappan, det är där den verkliga skolan om Bangladesh utspelar sig och det är där jag inser allt det jag aldrig skulle kunna se om jag inte satt på stentrappan ibland för att ha tråkigt.

På bilden ser ni grabbarna grus mitt hänggäng här i byn. Om kvällarna drar vi till Sardah och dricker te, käkar nåt litet och snackar skit, smider framtidsplaner eller snackar om arbetet på kontoret. På nedre raden sitter Santo som är koordinator för allt här på TSDS och Massoud i vars butik i Sardah vi alltid hänger om kvällarna. På övre raden står Santos mamma, jag, Santos kusin och Chapat med vit bönemössa, som är lärare i grundskolan på TSDS. Till höger om honom står Mashud som jobbar med utbildning av lantbrukaregrupper i ekologisk odling här på TSDS. Alla i våra finaste skrudar för Eid-dagen.

Vardag. Det bästa.
Kärlek så länge.
//Ellen

Skulle du bära dessa?

Svalorna har bestämt att man ska börja sälja mer produkter från sina partners i Indien och Bangladesh i sin Fair Trade och Loppis butik på Spolegatan i Lund. Jag har fått i uppdrag att koordinera och designa produkterna från Bangladesh som ska börja säljas till våren 2009. Därför tänkte jag visa dessa inne tofflor som vi jobbar med nu, helt handsydda och broderade med pärlor. Så kan väl ni komma med lite feedback kanske? Lundakontoret har sista ordet men synpunkter om färgval och så behöver jag massor! Har även en ide om örhängen av kokosnötskal och en plånbok i tyg som man spänner runt armen för tex. löparrundor eller utekvällar.

Give me your ideas!

Höstvindar friska

01.10.08
Käraste! Nu är livet som vanligt igen, Thanapara, kontoret, vännerna och så en massa bangla-festligheter. Imorgon är det Eid, brytningen av fastan och den största festen på året här i Bangladesh. Jag och Ann som arbetar med pedagogiska metoder för Svalorna, nytillkommen till Bangladesh ska till så många som nio hembesök imorgon. I alla hem ska man äta mat och sötsaker. Jag misstänker att det kommer bli mycket av allt!
Nyligen hemkommen från Nepal resan är jag utvilad och pepp på att börja mina intervjuer till rapporten. Dessutom har jag lyckats kamma hem ett visum som räcker ända tills slutet på november vilket innebär lite sinnesro på det hållet ett tag. Det betyder att jag bara behöver söka ett till extension visa från Immigration Office i Dhaka där alla är så trevliga att jag gärna vill söka fler men nu inte längre kan eftersom jag bara behöver ett till. Nöjd.

Det har varit fantastiskt att få besöka Nepal. Jag förälskade mig självklart i landet, bergen, templen, kylan och maten. Då självklart turistmaten eftersom jag hängde som en sucker i turistkvarteren där man kunde äta pasta, falafel och havregröt med honung! Men mest blev det tibetanska hemgjorda nudlar vid Buddahnath(världens största stupa) och hemma hos Dorjes kusin. Vandringen i Annapurna bergen är något jag kan rekommendera till alla även de som inte tränar så mycket, det finns många tigerbalsamförsäljare i krokarna för trötta muskler. Dessutom fick den mig att upptäcka naturfotografen inom mig och bilderna jag bjuder på är därför på hönor och apor från denna resa. Apor vid Swayambhunath i Kathmandu och hönor på Annapurna Trek.

Fred och kärlek! //ellen

Nepal is the shit!

Jag har ju planerat att vara sadar finkanslig pa den har bloggen och inte bullshitta, men Nepal ar verkligen the shit!!! Det ar soligt mitt i monsunen, blaa skoar, vita bergstoppar, frisk luft och fagelkvitter!
Imorron och tre dagar framover ska jag vandra, sitta pa stenar, dricka te, sola axlarna, och andas som om varje andetag ar mitt sista!
Sen nasta vecka blir det visumtjaffs igen i Kathmandu som galler som vanligt alltsa! Men forst tre dagars frihet!

Jag kommer aldrig hem igen! Nepal ar bara for bra!

All karlek!

//ellen

Villagelife

Japp, då var det vardag igen. Idag har jag känt mig lite småsjuk. Därav alla blogginlägg, suttit inomhus. Jag är lite spänd på hur det kommer vara när monsunen tar slut, slippa svetten, kunna ha jeans och kanske till och med kunna sova med ett lakan över sig. Konstiga grejjer man fantiserar om…

Igår började Ramadan, fastan för de flesta här på TSDS. Även barnen fastar lite, men bara några dagar. Jag blir så imponerad, tänker jämt på mat. Svensk mat. Bär, yougurt, färskpotatis, humus, sallad, avokado med örtsalt, pasta, knäckebröd. För att inte tala om godis. Jag valde iaf att inte fasta. Tänkte sympatifasta men kom på att det inte var en bra ide. Jag äter bakom gardinen istället.

Har blivit med kattunge också. Tack för att man bor i en by med kossor överallt för ungen har ingen mamma och har inte öppnat ögonen ännu. Så det blir ljummen komjölk med en spruta nertryckt i halsen, 5ml minst sju gånger om dygnet. Alla här tycker jag är knäpp.

Har fått en bonus med visumtjaffset nu också. Ska tydligen vara lättare att få visum till Bangladesh via Nepal. Så jag får åka dit och söka! Goaste bonusen någonsin. Åker den 10 september!

Nu är det kvällsmat som gäller och sen rapportskrivning (har slappat idag).

Massa kärlek!

//ellen

PS. Har tagit min första motorcykel lektion. Jag var en naturbegåvning.

Textilindustrin och vad, rapport?

Idag är textilarbetares minimumlön i Bangladesh satt till 25 USD per månad. Detta innebär 1743 taka eller 162 kronor. Denna siffra bestämdes 2006 och bestod då av hälften av den beräknade levnadslönen. Idag innebär det bara en tredjedel av levnadslönen. Detta beror delvis på inflation och, som jag tidigare skrivit att livsmedelspriserna skjutit i höjden under det senaste året och man beräknar att många familjer spenderar upp till 70% av sin månadslön på att bara köpa ris.

ITGLWF är en internationell sammanslutning av textil- och klädarbetarfackförbund från hela världen (The International Textile, Garment and Leather Workers’ Federation). De uppmanar internationella företag som producerar sina kläder i Bangladesh till att höja lönerna till minst 70 USD per månad (4882 taka eller 453 kronor). Detta skulle lyfta de 2,5 miljoner människor som arbetar med kläder och textil i Bangladesh ur absolut fattigdom.

Inte ens på Thanaparas textilfabrik som är IFAT-anslutna är arbetarna medlemmar i något fack. Och jag är inte helimponerad över lönenivåerna om jag säger så. De har diskussionsgrupper i stället säger cheferna, och så kan de besöka kontoret när de vill och säga vad de tycker. Det låter ju…eh…bra….

Men så var det den där om att allt tar tid att utvecklas. Rom byggdes ju inte på en dag. Och alla de människor som är anställda här har ett arbete där de inte tvingas arbeta 18 timmar om dagen, kan amma sina barn på dagiset 20 m bort och får gå på toa när de vill. Det kan låta litet men det är inte en självklarhet i textilindustrin. Som ni säkert redan vet. Här är det en bedrift att kvinnor har ett arbete utanför hemmet, bidrar till familjens ekonomi och får förhoppningsvis mer att säga till om, både i hemmet och i samhället.

Ska börja skriva min rapport nu. Den handlar inte helt oväntat om empowerment av kvinnor genom arbete på TSDS textilfabrik. Behövde nog värma upp lite. Det är ju så svårt att börja, varje gång. Pennan liksom fastnar.

Tack och hej, tartexpastej.

//ellen

Lärare Josefin på besök

Snuddade vid ämnet i tidigare inlägget men måste visa er denna bilden också, den gör mig så glad. Josefin i monsunregnet, på en sandfraktarbåt, med en shingara i handen, i Bangladesh.

Bröllop

Bröllop i Bangladesh är precis lika hysteriskt som man kan tänka sig. Hysteriskt roligt, hysteriskt mycket folk, hysteriskt mycket färg och hysteriskt med sötsaker. Listan kan bli lång. Men mest av allt är det en fest som de som jag aldrig kommer att glömma!

Jag har varit på två muslimska bröllop under min tid här i Bangladesh, denna gång var det (chefen på TSDS) Raihans bror som gifte sig med en avlägsen släkting. Jag och min lärare Josefin som är på besök från Österlens Folkhögskola var självklart där! Det var ett glatt bröllop som varade i tre dagar med början på torsdagskvällen och avslutning på lördagseftermiddagen. Eftersom vi var vänner till brudgummen så spenderade vi torsdagen hemma och honom, då man enligt bangladeshisk sed för att bringa lycka ska erbjuda honom sötsaker, ge pengar och smörja in hans ansikte med gurkmeja. På fredagen beger sig alla till brudens hus, där hon ska få en massa presenter och brudgummens gäster ska bjudas på massor med lyxig mat och sen ska alla kvinnor sminka bruden och klä på henne nya fina saris. Lördagen innebär själva ceremonin hemma hos brudgummen. Då får brudparet för första gången vara i samma rum, innan är de alltid på olika ställen. Den ska vi på idag så jag får berätta om den senare.

Drar till Dhaka i eftermiddag med tåg. Har varit i Thanapara nu i två månader så ska unna mig lite pasta i storstaden och lämna Josefin på flyget till Sverige.

Massa kärlek och hysteriska färger till höstsverige!

//ellen

Livsmedelspriser

Alla pratar om det här, riset, matoljan och bränslepriserna – allt har stigit skyhögt i pris sedan förra året! Ett kilo ris kostade för ett år sedan 18 till 20 takka. Nu kostar det 40 till 45 takka. Det är nästan 2,5 gånger så mycket som för ett år sedan. Om varje familj här på varje försörjare har 4-5 medlemmar så behöver de mer än ett kilo ris om dagen, helst två eller tre kilo för att inte gå hungriga. En vanlig, låginkomsttagare i Bangladesh tjänar kanske 70 till 120 takka om dagen. Ska man då köpa två kilo ris så försvinner pengarna i ett nafs. Bara för att överleva. Grönsaker, olja och eventuellt kött eller fisk finns det ingen plats för i budgeten. Ännu mindre hyra, elräkning, kläder eller skolavgifter för barnen. Vad göra?

Jens Holm, EU-parlamentariker skrev i juni om västvärldens matspekulation i Östgöta Correspondenten. Läs artikeln här. För att citera från denna: ”FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon varnade nyligen för att de höjda livsmedelspriserna äventyrar millenniemålet om att halvera fattigdomen i världen. Så det är hög tid för snabba åtgärder”.

Här i Bangladesh har man hört att man i väst kör bilar på etanol som tillverkas av bland annat sockerrör, majs och annat ätbart. Är det därför som matpriserna skjutit i höjden, frågar man mig?

För någon vecka sedan var jag ute på en fotoexpedition med Gustav som jobbar i Dhaka för WTO – World Trade Organization. Jag frågade honom om detta och han berättade att någon smart människa i Sydafrika räknat ut att allt en människa behöver för att överleva är en banan och en tesked jordnötssmör om dagen. Han var inte säker på om det innefattade en fysiskt arbetande människa eller en människa som ätit sig mätt dagen innan. Men visst är det skönt att man kan beräkna sådant! (Hör min ironi) Och visst är det skönt att det finns en massa smarta människor i jordbrukssubventionerande länder som tar sig tid att räkna ut detta så att man kan säga det till de människorna här i Bangladesh som köar i timmar i solen för att ta del av det regerings subventionerade riset som säljs för några takka billigare per kilo!!!

//bittert kanske

//ellen

Praktik på Svalornas kontor

Min tid i Dhaka har inte bara bestått av att söka visum och åka båt på Buriganga som ni kanske förstår. Utan syftet med tiden här har varit att se hur Svalornas arbete på det som kallas för ett ”landkontor” ser ut i praktiken och att vara en del av det arbetet i den mån som går. Jag kunde inte ha kommit vid en bättre tidpunkt!

Det började med att vi hade ett möte med alla Svalornas partners här i Bangladesh som handlade om de förändringar som sker i biståndsvärlden just nu med övergången från att arbeta med projekt till att arbeta i program. För er som inte är så insatta i detta innebär projekt kortare arbetsperioder där individuella organisationer söker pengar för särskilda aktiviteter i ett till tre år. Den nya metoden med program ska fungera med flera organisationer med olika aktiviteter som samarbetar mot ett gemensamt, lite snävare mål i femårsperioder. Syftet med förändringen är att insatsen ska bli effektivare och att det ska blir lättare att mäta resultat.

Det var ett mycket intressant möte och jag fick chansen att lära känna och prata med de olika representanterna för de sex organisationerna som deltog. Fem av dem arbetar främst med jordbruksfrågor och bönders rättigheter och en av organisationerna är inriktad på kvinnors rättigheter och empowerment. Jag tycker att det är svårt att i Sverige föreställa sig hur många människor som svenskt bistånd från Sida påverkar och hur varje förändring som bestäms i Sverige måste förstås och förverkligas här där projekten ska bli verklighet. Men jag tror att dessa förändringar kommer att vara positiva i arbetet både för Sverige som givarland och för de mottagande och implementerande organisationerna här. Det kommer i alla fall vara en fascinerande process som jag hoppas kommer att gå bra!

Efter mötet började arbetet på kontoret med årsbidragsansökan för 2009 till Forum Syd. Jag antar att det alltid är en stressig period med tajta deadlines och feedback från Sverige, och så blev det även detta år. Själv kunde jag göra nytta med att översätta de texter som Annierose, Svalornas dansktalande anställda, skrivit på danska och engelska till svenska. Men en kopp svenskt kaffe på morgonen och bra internetuppkoppling gick arbetet ganska smidigt! Ovan kan ni se bilder på Katrin som är ”environmental officer” på Svalornas kontor i Dhaka som häller upp kaffe och Gabrielle som är ”country representative” i mitten. Längst till vänster är jag, på min sista dag på kontoret.

Summan av kardemumman är att det har varit lärorikt och roligt och jag skulle lätt göra det igen om jag fick chansen! //ellen

Modernare sjukhus får man leta efter

Precis efter den enorma glädjen med mitt visum svullnade min högerfot upp till en ballong och gjorde jätte ont. Jag fattade ingenting, ringde försäkringsbolaget;

- Åk till sjukhuset!

- Ok, sa jag och han inte riktigt föreställa mig något som jag skulle kunna vara rädd för.

Men så imponerad jag blev, ubermodernt, rent, snabb hjälp och bra helt enkelt. Men så är det ju så att det är inget vanligt sjukhus jag åkte till utan Apollo, ett dyrt superalternativ som bara de allra rikaste har råd med!

Jag blev runt körd i rullstol av en kille som hjälpte mig hela tiden, fick patientkort och pratade picnic-platser med Dr. Nandkumar på ortopeden. Sen blev det fem dagar sängliggande med antibiotika och ack så hjälplös jag var! Men nu är foten nästan återställd och jag kan ärligt rekommendera ett besök på Apollo Hospital vid sjukdom i Bangladesh!

Peace!

Jag har fått visum!!!

Efter sex resor till Passport och Immigration Office, en massa ifyllda papper, foton, missförstånd och tjat har jag nu fått mitt efterlängtade visum! Till och med den 14 september, då får jag åka till indien och söka därifrån igen! Men ni kan kanske förstå hur glad jag är! Nu kan jag äntligen återvända till Thanapara och återgå till det jag ska göra – praktisera!

Ps Notera mina rosa kläder!

//ellen

Tre veckor i Dhaka

Tre veckor i landets huvudstad har förändrat min syn på denna miljonstad. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla Dhaka men staden är varken omöjlig att hitta i, farlig på grund av rån och mord eller tråkig och grå av avgaser. Tänkte visa er några bilder från en båtresa(överst) med Svalornas anställda Hassan(blå t-shirt) på Buriganga river, samt en serie bilder inifrån det 330 år gamla Lalbagh Fort i sydvästra Dhaka(nederst).

Kärlek!