Grabbgänget, minibussen, simskolan och piratbåtarna...

Jag och grabbarna grus bad på våra bara knän, fick ledigt från plikten, hyrde svart minibuss, och begav oss mot havet.

Körde hela natten, på mycket dåliga vägar, punka och byta däck, ständigt dessa vägpirater, färga över fem floder, sjunger tills vi somnar.

Piratbåtar i soluppgången, ingen kunde simma, alla kunde lite, truckdäck att flyta på, solen att skratta åt och kokossaft i magen.

Utmattade av sol och bad, ris och bananer, videofilmar de utlänningen, simma med kläderna på, palmerna brutna som tändstickor i orkanen förra året, färgglada parasoll, motorcyklar på stranden.

Packa ihop innan solens nergång, sand innanför kläderna, hindi musik på högsta volym, kissar i ett dike, trillar i ett risfält, tillbaka in i bilen.

Borttappade sandaler, hemliga flickvänner, ringer för 25 paisa nattaxa, snäckskal runt halsen, vi stannar för te, landskapen passerar, över fem floder igen, längtar efter varmdusch.

Bästa semestern någonsin, ett och halvt dygn, hela gänget enas, nästa gång till Syllhet, snäckorna runt halsen gör att vi minns, bara sömnen saknas, i skymningslandet spelar det ingen roll, alla vill ha mera.

Guldgula skördar och skarpa knivar

Det var så himla vackert. Tidigt en disig morgon tog jag och Mr. Debb motorcykeln ut bland fälten för att kolla in ekologiska och konventionella skördar. Han är chef för projektet ”Initiative on organic agriculture development” som jag tidigare skrivit om och som drivs med ekonomiskt stöd från Svalorna Indien och Bangladesh. Projektet går kort ut på att man bildar grupper med 10 familjer, en man och en kvinna från varje familj och sen har man träffar med kunskapsutbyte ungefär en gång per månad. Träffarna leds av personal från kontoret som är utbildad i ekologiska odlingsmetoder och har teman som kompostbygge, skadedjurs förebyggande åtgärder eller frö utdelning.

På den första bilden är riset galet grönt och det är så fälten ser ut större delen av året. Men den senaste veckan nu innan skörd har fälten blivit guldigt gula som på de andra två bilderna och man kan se stora klasar av riskorn som sitter ytterst på stråna. Vanligtvis skördar man ris två gånger om året men det finns sorter som skördas tre gånger också. Själva skörden klaras av på några få dagar. Stora grupper av män jobbar tillsammans och går från fält till fält med sina rundade välslipade knivar och skär av varje strå för hand med snabba rörelser. De är dag avlönade och får antingen betalt per fält av ägaren eller så får de ta med sig hem en del av skörden.

Jag vet inte varför jag tyckte det var så spännande med risskörden men förklaringen ligger nog i att riset är nästan allt här. Ris är basen till allt liv här och variationer i rispriset är viktigare för människorna här än alla nyheter i världen om finanskrisen. Sen äter de flesta människorna ris minst två gånger om dagen också, vissa till och med till frukost. Jag med då så klart – även om jag inte är lika entusiastisk över varje talrik som mina kamrater. Men aste, aste bangla. Aste, aste bhat. Långsamt, långsamt bengal, långsamt, långsamt ris.

Bilden på kvinnan i det gröna fältet är taget av Ann Berglund och måste vara ett av världens vackraste foton.
//ellen

Tack mina finaste!

Lällä, tove och kati – så himla bra ide med fibrer asså. Om ni var här skulle jag kyssa era fötter!

Det handlar om mönster och former

Just nu handlar allt om storlekar, mönster och screen tryck! Jag låtsas ju vara designer för Svalornas partner kollektion från TSDS, vilket är galet kul men allt handlar om att testa sig fram.

Men det är en spännande lärlingsprocess att testa, var i Dhaka härom veckan för att leta gummiplast som ska fungera som sulor på tofflorna jag jobbar med. I Old Dhaka finns precis allt, bara man vet vad man letar efter. Jag älskar att gå runt där, massor med smala, mörka gränder med specialiserade affärer med muttrar och skruvar, djurförsöksutrustning, klistermärken, golvplast, bamburör i olika storlekar och då sulor. Jag kunde välja mellan hård eller mjuk sula, hög eller låg klack och om den ska limmas eller sys fast på skon. Det fanns affärer för allt. Jag valde en mjuk sula som vi ska sy fast för att undvika de uber-kemiska döds-lim som behövdes annars.

Sen när jag kommer tillbaka till TSDS kommer nästa problem, vilka storlekar ska vi göra tofflorna i? När vi väl valt det (det blir tre storlekar 36-37, 38-39 och 40-41) så måste jag lära mig hur man gör det som på engelska kallas för ”scaling”. Alltså att skapa skalenliga storlekar efter europeiska mått – inte så lätt som det låter. Jag kände mig som en mellanstadieelev när jag fick sitta med linjal och suddgummi för att millimeter-mäta och klippa ut pappformer som ska vara mönster till de olika storlekarna. Dessutom hade jag världens mest pedagogiska lärare, Mr Shariful en mycket noggrann individ på alla plan. Och varje gång jag slarvat med en millimeter eller två så tvingade han mig att göra om.

Men nu ar de klara – mina första totalt-från-grunden-och-om-igen designade tofflor. Och jag är nöjd. Nästa grej jag har börjat jobba med är ett tryck som ska screen-tryckas på ett tyg av jute till en väska från samma kollektion. Inspirationen är ett foto på en cykel.

All min kärlek!
//Ellen

Kali puja och silkestyger

Den senaste tiden har jag fyllt mina kvällar med en massa ovanligheter. Hinduernas Kali Puja och ett besök på en silkes fabrik var två av de mest minnesvärda händelserna. Och en båtresa på Padma floden som ni ser i bilderna nedan.
Bless!

Finbesök

Färgglada tyger har hängts upp över dörrarna, västerländsk mat har inhandlats och alla golv och väggar har puttsats. Vi har haft finbesök här på TSDS av Safia Minney, grundaren av Peoples Tree och DFID (UK Department for International Development).

Det var flashigt värre för alla här på organisationen och jag var extra glad över möjligheten att prata med Safia om empowerment som jag skriver min rapport om. Hon är då en mycket busy person och jag bad inte om mycket - så jag fick fyra och en halv minut. Den kortaste intervju jag någonsin genomfört men jag lyckades fråga henne det allra viktigaste.

Hur tycker hon att kvinnorna som arbetar på TSDS får ökade möjligheter, självförtroende och makt?

- Det är samma sak här som i väst. Hur viktigt det är att vi är nöjda med hur vi spenderar våran tid om dagarna och känner oss uppskattade. Jag vet att kvinnorna här är stolta över vad de jobbar med. De tjänar lika mycket som sina män och folk lyssnar till deras åsikter.

När jag frågade henne om hur man i framtiden genom Fair Trade kan utveckla empowerment arbetet ytterligare till kvinnors fördel svarade hon:

- Det är viktigt att det finns lokala förebilder, vanliga människor och inte filmstjärnor på bilder på väggarna. Genom att kvinnor får kunskaper om sina rättigheter och hur de kan överklaga dessa får de makt.

- Sen tror jag att kombinationen med Fair Trade och utvecklingsprojekt är det som fungerar bäst. Tillsammans bygger de en starkare infrastruktur men de behövs båda delarna. Det är just det som gjort att TSDS har lyckats så bra!

Jag blev imponerad av hennes lugn trotts ett galet späckat schema. Att hon dessutom hela tiden gick runt i byn i klänning och högklackat var bara jätteroligt. Kvinnorna i handicraft tittar på henne konstigt, men alla vet att det är hon som bringar arbete till byn.

Fairchoice!
//ellen

Padma