Bröllop i Bangladesh är precis lika hysteriskt som man kan tänka sig. Hysteriskt roligt, hysteriskt mycket folk, hysteriskt mycket färg och hysteriskt med sötsaker. Listan kan bli lång. Men mest av allt är det en fest som de som jag aldrig kommer att glömma!
//ellen
Alla pratar om det här, riset, matoljan och bränslepriserna – allt har stigit skyhögt i pris sedan förra året! Ett kilo ris kostade för ett år sedan 18 till 20 takka. Nu kostar det 40 till 45 takka. Det är nästan 2,5 gånger så mycket som för ett år sedan. Om varje familj här på varje försörjare har 4-5 medlemmar så behöver de mer än ett kilo ris om dagen, helst två eller tre kilo för att inte gå hungriga. En vanlig, låginkomsttagare i Bangladesh tjänar kanske 70 till 120 takka om dagen. Ska man då köpa två kilo ris så försvinner pengarna i ett nafs. Bara för att överleva. Grönsaker, olja och eventuellt kött eller fisk finns det ingen plats för i budgeten. Ännu mindre hyra, elräkning, kläder eller skolavgifter för barnen. Vad göra?
Jens Holm, EU-parlamentariker skrev i juni om västvärldens matspekulation i Östgöta Correspondenten. Läs artikeln här. För att citera från denna: ”FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon varnade nyligen för att de höjda livsmedelspriserna äventyrar millenniemålet om att halvera fattigdomen i världen. Så det är hög tid för snabba åtgärder”.
Här i Bangladesh har man hört att man i väst kör bilar på etanol som tillverkas av bland annat sockerrör, majs och annat ätbart. Är det därför som matpriserna skjutit i höjden, frågar man mig?
För någon vecka sedan var jag ute på en fotoexpedition med Gustav som jobbar i Dhaka för WTO – World Trade Organization. Jag frågade honom om detta och han berättade att någon smart människa i Sydafrika räknat ut att allt en människa behöver för att överleva är en banan och en tesked jordnötssmör om dagen. Han var inte säker på om det innefattade en fysiskt arbetande människa eller en människa som ätit sig mätt dagen innan. Men visst är det skönt att man kan beräkna sådant! (Hör min ironi) Och visst är det skönt att det finns en massa smarta människor i jordbrukssubventionerande länder som tar sig tid att räkna ut detta så att man kan säga det till de människorna här i Bangladesh som köar i timmar i solen för att ta del av det regerings subventionerade riset som säljs för några takka billigare per kilo!!!
//bittert kanske
//ellen
Min tid i Dhaka har inte bara bestått av att söka visum och åka båt på Buriganga som ni kanske förstår. Utan syftet med tiden här har varit att se hur Svalornas arbete på det som kallas för ett ”landkontor” ser ut i praktiken och att vara en del av det arbetet i den mån som går. Jag kunde inte ha kommit vid en bättre tidpunkt!
Det började med att vi hade ett möte med alla Svalornas partners här i Bangladesh som handlade om de förändringar som sker i biståndsvärlden just nu med övergången från att arbeta med projekt till att arbeta i program. För er som inte är så insatta i detta innebär projekt kortare arbetsperioder där individuella organisationer söker pengar för särskilda aktiviteter i ett till tre år. Den nya metoden med program ska fungera med flera organisationer med olika aktiviteter som samarbetar mot ett gemensamt, lite snävare mål i femårsperioder. Syftet med förändringen är att insatsen ska bli effektivare och att det ska blir lättare att mäta resultat.
Det var ett mycket intressant möte och jag fick chansen att lära känna och prata med de olika representanterna för de sex organisationerna som deltog. Fem av dem arbetar främst med jordbruksfrågor och bönders rättigheter och en av organisationerna är inriktad på kvinnors rättigheter och empowerment. Jag tycker att det är svårt att i Sverige föreställa sig hur många människor som svenskt bistånd från Sida påverkar och hur varje förändring som bestäms i Sverige måste förstås och förverkligas här där projekten ska bli verklighet. Men jag tror att dessa förändringar kommer att vara positiva i arbetet både för Sverige som givarland och för de mottagande och implementerande organisationerna här. Det kommer i alla fall vara en fascinerande process som jag hoppas kommer att gå bra!
Summan av kardemumman är att det har varit lärorikt och roligt och jag skulle lätt göra det igen om jag fick chansen! //ellen
Precis efter den enorma glädjen med mitt visum svullnade min högerfot upp till en ballong och gjorde jätte ont. Jag fattade ingenting, ringde försäkringsbolaget;
- Åk till sjukhuset!
- Ok, sa jag och han inte riktigt föreställa mig något som jag skulle kunna vara rädd för.
Men så imponerad jag blev, ubermodernt, rent, snabb hjälp och bra helt enkelt. Men så är det ju så att det är inget vanligt sjukhus jag åkte till utan Apollo, ett dyrt superalternativ som bara de allra rikaste har råd med!
Jag blev runt körd i rullstol av en kille som hjälpte mig hela tiden, fick patientkort och pratade picnic-platser med Dr. Nandkumar på ortopeden. Sen blev det fem dagar sängliggande med antibiotika och ack så hjälplös jag var! Men nu är foten nästan återställd och jag kan ärligt rekommendera ett besök på Apollo Hospital vid sjukdom i Bangladesh!
Efter sex resor till Passport och Immigration Office, en massa ifyllda papper, foton, missförstånd och tjat har jag nu fått mitt efterlängtade visum! Till och med den 14 september, då får jag åka till indien och söka därifrån igen! Men ni kan kanske förstå hur glad jag är! Nu kan jag äntligen återvända till Thanapara och återgå till det jag ska göra – praktisera!
Ps Notera mina rosa kläder!
//ellen
Tre veckor i landets huvudstad har förändrat min syn på denna miljonstad. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla Dhaka men staden är varken omöjlig att hitta i, farlig på grund av rån och mord eller tråkig och grå av avgaser. Tänkte visa er några bilder från en båtresa(överst) med Svalornas anställda Hassan(blå t-shirt) på Buriganga river, samt en serie bilder inifrån det 330 år gamla Lalbagh Fort i sydvästra Dhaka(nederst).
Kärlek!
