Alright…visum-uppdatering igen.

Jag har inte fått visum, men jag har inte heller blivit utkastad ur landet. Jag fick tre dagar till av ovisshet.
Eller först fick jag avslag, sen kom snälla-tanten och sa att jag visst skulle få stanna, och hon lyckades övertala snubben som gav mig avslag att överväga datumen igen. Så nu ska jag tillbaka dit om tre dagar.
Fördelen med Bangladesh system är att man inte är olaglig så länge man har en ansökan inne som är under behandling. Men systemet är också helt oberäkneligt, jag har fått tre olika datum som jag ska lämna landet, av de fyra gånger som jag varit på Passport och Immigration Office. Bara snälla tanten har sagt samma sak två gånger.
Så om tre dagar gäller det igen. Rosa kläder och guldörhängen. Stort leende och kopior på alla papper som jag någonsin ägt. Jag hoppas verkligen att snälla tanten är där då. Jag tror hon gillar rosa!

//ellen

Anställningsfrågor

Min kompis Dorjee har för övrigt betalat en munk i indien för att sitta och be hela dan idag för att jag ska få visum…Jag visste inte ens att man kunde ”anställa” munkar…

Hoppas det hjälper i alla fall.

Själv har jag anställt Hassan från Svalornas kontor som tolk…jag tror det kommer hjälpa, om inte annat med att få mig att förstå varför jag måste dra till indien.

Yes!

Ber om ursäkt för radiotystnaden

Är så himla vrålnervös idag.
Total underkastelse för systemet.
Idag kommer domen.

Jag ska ansöka om visum förlängning och klockan fem i eftermiddag vet jag svaret. Har inte kunnat producera något vettigt att skriva här på bloggen fören jag vet om jag får stanna.

Är för övrigt idag iklädd en cerise, vit och guldfärgad salwar kamesh.
Hoppas bara de på Passport och Immigration Department gillar rosa...

Ska höra av mig igen när jag vet.

Wish me luck!

Eko-odlingar och klädesförsäljning, varje dag har guld i mun…

Varje dag får jag lära mig massa nya grejjer. Två av mina arbetsdagar tänkte jag beskriva här.

I lördags så åkte jag och tre andra tjejer från TSDS till Rajshahi och TSDS affär där de säljer de kläder som tillverkas för den lokala marknaden. Tyvärr har butiken gått back i cirka ett år och de har bett mig om hjälp med att vända detta. Jag har absolut ingen aning om vi kan lyckas men vi har tre månader på oss att försöka. Sen är pengarna slut. Vi städade och organiserade och försökte göra fint. Det största problemet var att allt i butiken var täckt av spindelväv och en hel hjord av välmående spindlar som vi försökte omplacera. (Internaly displaced Spiders(IDS)). Men det var kul, finns fortfarande mycket kvar att göra men butiken ser redan otroligt mycket bättre ut…

Sen i söndags så åkte jag ut med Mr Deb på fältbesök i två byar i området. Han arbetar med böndernas möjligheter att förbättra sin situation. Detta görs på flera olika sätt, dels gruppverksamhet där bönderna kan diskutera sina odlingssätt med andra bönder och på så vis hjälpa varandra. I grupperna kan de också få utbildning om hur man kan förbättra sina skördar och hur man odlar mer ekologiskt hållbart. Detta går på sätt och vis hand i hand eftersom de som använder besprutningsmedel ofta tar lån för att köpa in medlet, första året blir skörden bra men andra året är insekterna resistenta mot medlet och det krävs mera medel vilket ofta försätter bönderna i stora skulder. På så vis föds en ond cirkel som inte bara försätter bönderna i mer och mer skulder utan också dödar flera tusen insekter som inte skadar grödorna de odlar. Alltså i onödan och inte så bra för ekosystemet.

Thanapara uppmuntrar bönderna att använda ekologiska odlingsmetoder som olika slaggs komposter, fiffiga insektsfångare och andra smarta lösningar istället för besprutning. Jag fick se några av dessa.

Bland annat zucchini odlingen ovan som man bygger en insektsfångare av en burk med vatten och lite diskmedel i. Genom ett hål i burken kommer insekten in och sen fastnar i diskmedlet. Detta attraherar då bara de insekter som är skadliga för grödan och inte de tusentals andra som är nödvändiga för odlingen. Jag kollade också in några olika former av komposter. Nedan är bilder på en bonde som visar sin mask kompost som bara tar 45 dagar innan den är färdig att användas som gödning på fälten.

Jag har också fått det förklarat för mig hur viktiga dessa diskussions grupper är för empowerment processen för kvinnorna här i landet. Detta eftersom de gör halva jobbet med odlingen men oftast inte får del av stålarna. Kvinnorna i Bangladesh jobbar mest hemifrån, detta innebär förberedelse av fröna som ska planteras, köksträdgårdar för familjens egna bruk och bearbetning av grödorna innan de kan tillagas, såsom torkning, malning och rengöring. Männens sköter vanligtvis arbetet på fältet, med plöjning, plantering, underhåll och skördning. Det är ju efter skörden som försäljningen kommer, och den sköter männen, alltså är det dem som får cashen. Genom att i dessa diskussionsgrupper uppmuntra kvinnans roll i processen och hennes del i resultatet hoppas man på en jämnare fördelning och större diskussion inom familjen vad pengarna ska gå till. Detta är inte bara viktigt för den enskilda kvinnans empowerment utan också för familjens ekonomi eftersom kvinnor ofta är mer benägna att spendera pengarna på utgifter som gynnar barnen och familjens framtid. Därmed inte sagt att alla män super bort skördepengarna, men några.

Detta känns som mycket information på en gång!

//ellen

Jag landar på jorden igen…och skapar vardag.

Jag har flummat lite och känt mig lite riktningslös på sistone. Visumhistorien svepte bort mattan under fötterna på mig och jag behövde verkligen komma tillbaka till thanapara för att landa igen. Nu har jag haft två jättebra dagar av engagemang och arbetsvilja. Och jag känner att mina fötter börjar rota sig och skapa vardag här.

För att dela med mig av den vardagen kan jag visa några bilder på mitt rum under dagar som vi har ström och stunder då den saknas. Det är som ni ser ganska stillsamt här, jag blir mer och mer bekväm, behöver inte ens ha schal (utom imorgon för då kommer en massa Imamer hit) och i förrgår hade vi en jordbävning som mätte 5.1 på Richter skalan som jag inte ens märkte (så bekväm är jag!).

Tyvärr har jag fått en snabb släng av vilja röra på mig så när Mr Tadjul erbjöd sig att ta med mig på karate träning imorgon vid 5 på morgonen så tackade jag glatt ja (något jag tok-ångrar nu eftersom jag måste gå upp vid 04.30 men vi får se). Ska prova några dagar i alla fall.

Varje dag käkar jag rooti(platt vete bröd) till frulle med potatis och banan, till lunch ris och dhal(linsröra) och till kvällsmat pannkaka med banan. Och där emellan minst tre mangos. Så gött är det. Längtar lite efter pasta och svenska grönsaker men det försöker jag förtränga.

Mina älskade och hatade (eftersom de är så svåra) bangla lektioner börjar igen imorgon och sen ska jag försöka plocka in lite fältbesök på microkreditgrupper denna vecka och så arbetet i kläd affären så klart. Där har ni min vecka!

BIG LOVE!
tills nästa gång//ellen

Dhaka...forsoning och talamod...

Hej
nu ar jag i Dhaka, huvudstaden med minst 12 miljoner invanare och 800 000 rikshaws(cykeltaxis - kolla in bilden nedan).
allt har gatt at helvete och byggts upp igen. inte dhaka da utan min smatt naiva vision om att fa sex manaders visum. jag fick 25 dagar!
det spelade ingen roll att jag kunde saga att jag gillade bangladesh valdigt mycket pa bangla. de var sten harda! sa om mindre an en manad maste jag lamna landet.
jag har tjutit, varit javligt forbannad och otroligt trott - och ensam. jag fattar inte bangla! plus att det sporegnar hela tiden! sa ni kanske kan forestalla er scenariot...bajs helt enkelt.

men nu tror jag att det kanns lugnt igen.

nar det var som varst, samlade jag mina energier och begav mig till Svalornas kontor. de var sa snalla, jag fick importerat kaffe, sockerkaka och lugn och ro undan regnet. fick prata svenska och ha fikapaus. sen var det bara att inse faktum. jag kommer att behova aka till indien flera ganger. men det far det vara vart. vet inte hur ordspraket lyder men det man maste kampa hart for, brukar oftast visa sig vara det basta!
nu har jag hangt med svalornas bangladeshiska anstallda Hassan och kollat in dhaka fran en annan vinkel i tva dagar och det har visat sig att staden inte ar sa dum anda! imorgon ska jag tillbaka ut pa landet till thanapara och det ska bli galet skont!

Peace, love and fruitjuice!
ellen

Thanapara, den vackraste platsen pa jorden

Skrev detta for en vecka sedan men lagger upp det nu.

Det ar sa himla fint har. Sa gront att om jag skulle grata sa skulle det komma grona tarar!

Jag har gjort en arbetsplan nu med Mr Raihan, chefen for byutvecklingsprojektet och forsokt komma igang med lite rutiner! Borjat med bangla lektioner varje morgon vid 8 och vid nio borjar arbetet pa kontoret, i klad butiken i rajshahi eller pa faltbesok av nagot av thanaparas projekt!

Monsunen har dock hindrat mig flera ganger fran faltbesok men det ar bara att planera en ny dag och forsoka igen! Som med allt annat i livet...

Annars ar allt bra, ska aka till Dhaka pa mandag for att fjaska till mig ett visum for 6 manader!

Ami Posundo kori Bangladesh! Jag gillar bangladesh pa bangla...detta ar mitt hemliga knep om jag far problem...

Yeah!

Wish me luck!

Khatal, bangladesh stolthet och nationalfrukt!

Khatal som den heter pa bangla, eller jack fruit pa engelska ar bangladeshs stolthet. Maste bara ta tillfallet i akt att visa nagra bilder pa denna galna frukt.

Khatal ar kukonger stora som ett eller ibland tva huvud, kladda med taggar och innuti fyllda med sota, gula slem knyten med karnor. helt vansinnigt, ganska goda, men mest vackra for ogat tycker jag...

Jag gråter för jag ska gifta mig…

Jag ska inte gifta mig. Det var en kvinna som sa så idag till mig och två andra på kontoret. Det är torsdag förmiddag och jag sitter och läser en rapport om empowerment inne på TSDS kontor när två unga kvinnor kommer in genom dörren. De hälsar inte på mig, eftersom de inte känner mig utan tittar direkt på min kollega som är chefen för arbetet i textilfabriken. Sen brister den ena kvinnan ut i gråt. Jag fattar ju så klart ingenting eftersom konversationen förs på bangla. Kvinnan som kommer med henne börjar skratta och det gör också mina två manliga kollegor på kontoret. Jag frågar varför de skrattar när hon gråter och de svarar att hon ska gifta sig och måste därför sluta sitt arbete på TSDS textilfabrik. Kvinnan brister ut i ännu ett gråtanfall och jag får veta att hon arbetat för textilfabriken i 7,5 år och att hon var mycket duktig. Min kollega säger till henne att det är synd att hon slutar eftersom hon var så duktig, och alla skrattar ännu en gång.

När kvinnorna gått frågar jag min kollega om hon ville gifta sig. (Det är otroligt känsligt att ställa såna frågor eftersom jag inte vill kritisera eller verka dömande på något sätt). Ja, det ville hon. Men varför gråter hon då? Frågar jag. För att det var familjens val och hon måste flytta långt bort för att gifta sig.

Jag hade verkligen bestämt mig innan jag åkte för att skildra positiva händelser med min tid i Bangladesh, men den här situationen var jag tvungen att skriva om. Jag blev så tagen av hennes obefintliga valmöjlighet och att hon ändå så tydligt visade att det inte var hon som ville gifta sig. Se det som en observation om ni vill.

Sorry om jag drog ner er//ellen

Ankomst till mitt nya hem…

Skrev detta for tva veckor sedan men lagger upp det nu...sorry internet...ni vet..

Nu är jag framme i byn Thanapara! Mitt hem för de kommande sju månaderna!
Jag blev hämtad i måndags av två män med blommor och en liten skyllt med mitt namn på flygplatsen i Dhaka. Immigration gick trotts omständigheterna bra och jag lyckades hålla käften om alla de grejer som jag visste att jag inte skulle säga.
Vi fick tag i bussbiljetter till Rajshahi samma dag och sedan vidare med jeep till Thanapara därifrån. Jag var framme klockan halv två på natten, totalt utpumpad men såå glad. Äntligen var jag här!
Nästa dag fick jag veta att jag kommit mitt i mango säsongen som för mig började med tre mangos till frukost. Då kunde jag bara två ord på bangla som Kati lärt mig vilket var orden för just mango och banan.
Det har varit ett ändlöst hälsande och jag har så många namn i huvudet att det kommer ta mig två månader att bara sortera ut alla. Så fort jag får en minut för mig själv smyger jag in på mitt rum och skriver ner de namn jag kommer ihåg.
Jag har också redan fått sjunga i äkta bangla-sed! Tack vare åren i musikklass står jag i alla fall inte helt handfallen när det gäller texten på några svenska visor. Mest är det barnen som ber mig men också lärarna i skolan och de på kontoret.

En jättefin grej är att alla kvinnorna här kallar mig för Sister! Tydligen gör man så på bangla också men det får mig att känna mig så välkommen. Ett annat smeknamn jag fått här av kvinnorna i köket är babbi, som ska betyda två saker; farmor eller bäbis. Frågan är bara vilket som de menar?

I alla fall! Jag kämpar på med bangla språket och jag har hela tiden minst hundra lärare som står redo att hjälpa mig. De ger mig små lappar med ord eller fraser som jag ska lära mig och varje ord jag yppar resulterar i stora applåder! Så kämparglöden brinner som faan!

BIG LOVE TILL ER ALLA!
Nu måste jag fortsätta jabba! Yeah!
// ellen