Det var så himla vackert. Tidigt en disig morgon tog jag och Mr. Debb motorcykeln ut bland fälten för att kolla in ekologiska och konventionella skördar. Han är chef för projektet ”Initiative on organic agriculture development” som jag tidigare skrivit om och som drivs med ekonomiskt stöd från Svalorna Indien och Bangladesh. Projektet går kort ut på att man bildar grupper med 10 familjer, en man och en kvinna från varje familj och sen har man träffar med kunskapsutbyte ungefär en gång per månad. Träffarna leds av personal från kontoret som är utbildad i ekologiska odlingsmetoder och har teman som kompostbygge, skadedjurs förebyggande åtgärder eller frö utdelning.
På den första bilden är riset galet grönt och det är så fälten ser ut större delen av året. Men den senaste veckan nu innan skörd har fälten blivit guldigt gula som på de andra två bilderna och man kan se stora klasar av riskorn som sitter ytterst på stråna. Vanligtvis skördar man ris två gånger om året men det finns sorter som skördas tre gånger också. Själva skörden klaras av på några få dagar. Stora grupper av män jobbar tillsammans och går från fält till fält med sina rundade välslipade knivar och skär av varje strå för hand med snabba rörelser. De är dag avlönade och får antingen betalt per fält av ägaren eller så får de ta med sig hem en del av skörden.
Jag vet inte varför jag tyckte det var så spännande med risskörden men förklaringen ligger nog i att riset är nästan allt här. Ris är basen till allt liv här och variationer i rispriset är viktigare för människorna här än alla nyheter i världen om finanskrisen. Sen äter de flesta människorna ris minst två gånger om dagen också, vissa till och med till frukost. Jag med då så klart – även om jag inte är lika entusiastisk över varje talrik som mina kamrater. Men aste, aste bangla. Aste, aste bhat. Långsamt, långsamt bengal, långsamt, långsamt ris.
Bilden på kvinnan i det gröna fältet är taget av Ann Berglund och måste vara ett av världens vackraste foton.
//ellen
3 comments:
Hello darling Ellen!
Du skriver som en gudinna och bilderna är ju fantastiskt vackra. Dessutom är upplägget på bloggen urvacker. Tack för att du delar med dig av dina fina upplevelser!
Det ska bli jätte skoj att få träffa dig. Jag har saknat dig!
Tusen kramar! Ann
Känns som om alla mina kommentarer låter likadant: älskar läsa dina inlägg och du har otroliga bilder. Jag är inte lika bra på att lägga upp bilder dock.
Ja, det är ganska stressigt just nu sista tiden...och ändå tar man på sig mer, det kanske har med att göra att man vet att vi snrt är påväg hem och man vill ju ha gjort så mkt som möjligt.
Du får verkligen bloggläsarna att förstå sig på Bangladesh - vi har alla lärt känna platsen mer eller mindre, genom din blogg OCH det är väll det som är tanken. =)
Vad är det du sysslar med just nu? När ska du göra utställningen? Hur går det med LFAn? Vad har du för känslor nu ungefär 2 månader innan du ska hem?
Ja, spindlarna är äckliga och de andra krypen ska vi inte tala om, men det är ett intressant inslag i vardagen. =)
Njomza undrar om du fortfarande har det nr som du ha gett oss, hon har skickat mess till dig tidigare, men tror inte att det har kommit fram...?
Stora varma kramar!
Hej Ellen!
Hur e det? hörde att du hade hälsat till mig. Hehe det här med bloggen blev inte riktigt min grej... jag hade bestämt mig för att skriva, sen kom kriget hheheh. Så nu bryr jag mig inte så mkt om den. Men jag läser din blogg då och då, och jag måste säga att du både skriver bra och tar riktigt fina kort...uppläggningen är fin iallafall, egen speciell stil har du. Så fortsätt bara, glöm inte ta en öl då o då på de gömda platserna som du en gång berättade om;), många kramar/ Nk
Post a Comment