Laxmi 63 år.

Laxmi har arbetat för TSDS handicraft i 37 år. Hon miste sin man i massakern 1971 och började jobba i textilfabrikens broderisektion kort där efter.

– ” Jag hade inget val än att börja arbeta på Svalorna, det fanns ingen som kunde försörja mig och min familj. Det kom en man till min by och han berättade om projektet så jag åkte till Thanapara och bad dem ge mig ett jobb”.

Laxmi började jobba i broderi-sektionen i två år. Sen bytte hon och jobbade i sy-sektionen i 30 år och nu arbetar hon med att kvalitets kontrollera plaggen innan de skickas iväg till export. Det är ett av de bästa jobben man kan ha här, lönen ligger på 3000 tk eller mer i månaden (cirka 300kr), vilket är mer än de flesta på TSDS. När jag frågar henne om vad som förändrats sedan hon började jobba för TSDS så svarar hon:

– ” Större delen av mitt liv har jag spenderat här. Allting har varigt möjligt på grund av mitt jobb här, mina döttrar är gifta och jag kan försörja mig och min familj. Jag har sett hur projektet har förändrats, Svalorna började med en hydda, nu är det ett stort komplex dit kvinnor fån andra byar kommer för att ta lån”.

Jag intervjuar Laxmi och tre andra kvinnor om empowerment. Vad betyder ordet för dem? De berättar om resor till huvudstaden Dhaka, om bråk med poliser, politiska kriser och om stunder då de känt att de har makt. Jag har hittills intervjuat 8 kvinnor i två grupp-intervjuer, mot slutet av varje intervju enas vi om samma sak; om en kvinna är utbildad så klarar hon alla utmaningar. Genom utbildning ska kvinnor erövra världen…

Om våld mot kvinnor.

På bilden: Lovely, advokat för BNWLA på TSDS

Jag sitter på kontoret och knappar på datorn som vanligt och Madjeda har just serverat te. Så kommer det in en kvinna i svarta kläder. Hon ser ledsen ut och frågar efter den kvinnliga chefen, vi skickar henne vidare.

Efter ett tag blir jag inropad på chefens kontor, ellen kan du fota henne, vi behöver bevis. Bevis mot vad frågar jag och hämtar kameran. Den här kvinnan har fått kokande te kastat över sig av sin man, hon har brännskador på hela ryggen. Varför är liksom ingen fråga som spelar någon roll i det här fallet men jag frågar ändå. Svaret jag får är att kvinnan är gravid i 8 månaden och var lite sjuk. Hennes man driver ett företag med kokosnötter och hade gäster den dagen. Hon hade redan serverat sin mans gäster te två gånger den dagen så när han frågade igen så svarade hon att det kan du göra själv. Då fick han spelet och hällde det kokande teet över henne.

Det finns idioter överallt, så även i Bangladesh. Tyvärr är mäns våld mot kvinnor ett ganska förbisett problem och något som ibland ses som en del av familjelivet här. Det är individer som vill utöva makt över någon och då är fruarna närmast.

På TSDS finns ett projekt som hjälper kvinnor i såna relationer att hitta en lösning. Projektet heter CDVP - Combating Domestic Violence Project och syftet är att runt om i byarna, informera om kvinnors rätt att säga stop, om möjligheten att få hjälp och om problemet i allmänhet.

Projektet samarbetar med BNWLA – Bangladesh National Women Lawyers Assosiation som startades 1979 och består av kvinnliga advokater som gratis tar sig an fall där kvinnor eller barn blivit utsatta för våld och misshandel. På TSDS arbetar Lovely med att hålla så kallade inofficiella ”rättegångar” som kallas Salish, där man samlar alla berörda parter, kvinnan, mannen, hans och hennes föräldrar, andra släktingar och grannar. Alla får säga sitt, sen hittar man en lösning. Att hitta en lösning handlar inte alltid om skilsmässa som man kanske tror. Ibland har kvinnan ingen familj att återvända hem till eller inga andra släktingar som vill ta hand om henne. Då får lösningen innebära att mannen lovar att sluta vara våldsam.

Om inte det fungerar och mannen inte slutar så måste fallet tas upp i domstol. Mannen blir då ofta dömd och får sitta i fängelse. Men det är aldrig bara han som straffas. Kvinnan måste nu försörja sig och barnen själv, samt att om mannen ska överleva tiden i fängelset så måste hon gå med mat till honom också. Alltså blir lösningen med att ta fallet till domstol inte så himla attraktivt, varken för mannen eller kvinnan.

Samma kväll hålls en Salish för kvinnan som fått te kastat över sig. Lösningen blev att mannen ska sluta vara våldsam. Den här gången lovar han verkligen.

Fair Trade är ingen dans på rosor…

Jag har ju tidigare skrivit om textilfabriken här i Thanapara som ger arbete åt 217 kvinnor och nio män. Den startades av Svalorna efter frihetskriget 1971 då en massaker dödade många av byns män och lämnade kvinnorna i ett mycket utsatt läge utan försörjning. 36 år senare har man idag nått stora framgångar och säljer så kallade fair trade kläder till Japan, England, Finland, Danmark, Italien and Korea.

Peoples Tree är deras största köpare och tillverkar Fair Trade kläder i femton länder. Här har de hjälp till att sponsra bland annat en miljövänligare tyg-färgnings avdelning, dagis för barnen vars mammor arbetar i textilfabriken och ett ekologiskt bomullsprojekt. Vilket är fantastiskt. Men fair trade är ingen dans på rosor.

Det är inte lätt att driva fair trade business i ”frihandels” världen. När så kallade ”sweat shops” tillverkar t-shirts för 7 kronor eller 1$ st bara fyra timmar härifrån i frihandelszonerna, här så kallade ”Export Promoting Zones”. Namnet promoting eftersom de nya internationella företagen är skattebefriade de första fem åren, eller eftersom det är absolut förbjudet med facklig verksamhet eller eftersom en vanlig lön där kan ligga på 1500 tk, cirka 150 spänn i månaden för 12-timmars dagar. Att det dessutom finns otroligt mycket arbetslösa människor som i desperation söker sig till dessa Zoner gör att alla individer är utbytbara, om någon ställer krav anställer man bara en ny.

Men fashion ska gå fort, jäkligt fort. Och trender byts ut och det gäller även inom fair trade. När kvinnorna här får orders från andra länder jobbas det som bara attan. Man väver, färgar, syr och broderar. Men när inga orders kommer fallerar en av de viktigaste principerna av fair trade, en stabil inkomst så att man kan planera och kanske till och med spara pengar ibland. När inga orders kommer, så finns det inget jobb, och ingen lön. Ni förstår själva vilka svårigheter det för med sig för människor som tjänar precis så att de klarar sig i vanliga fall.

Sen när orden väl kommer så är det bråttom, bråttom, bråttom. Ni får inte arbeta mer än i vanliga fall men ni måste ändå få den här orden klar innan det här datumet, säger företagen. Alltså, övertid och helger ska vi inte jobba, det är inte bra. Men lika så ska vi klara av att producera en order som ska gå lika snabbt som i Dhakas Sweat-shops där fabrikerna rullar dygnet runt. Ni förstår dilemmat. Vi ska ha humana arbetsförhållanden som klarar av lika mycket som icke-humana fabriker.

För mig är detta ett konstant dilemma med fair trade. För jag vet att cheferna som arbetar för dessa företag svettas över alla de producenter som är beroende av deras beställningar. De skapar snyggare design för att attrahera köpare och gör grymmare reklamkampanjer varje år – allt för att tävla med konventionell handel. Men skillnaden med fair trade ska vara att det är upp byggande och inte nedbrytande. Skapa arbetstillfällen med stabila inkomster, humana förhållanden och gärna lite micro-kredit grupper vid sidan av. Oh, och det ska vara eko också, jäkligt eko, speciellt bomullen. Samtidigt som modet och priserna ska vara precis som i vanlig handel, galet inne och galet billigt.

Jag säger inte att Peoples Tree är bra. Jag skulle kunna berätta mycket dåligt om dem med. Men de är bättre, de har grymma visioner om hur det kan göras rätt, sen har de inte alltid råd att göra det så bra som de önskar.
Vill i alla fall tipsa om deras engelska hemsida, jag tror man kan beställa till Sverige därifrån:
Peoples Tree UK

Sen om ni gillar bloggar så kan ni läsa Peoples Trees grundare Safia Minneys blogg. Hon är värsta järnkvinnan och beskrivs i Thanapara som en tornado. Jag ska för övrigt intervjua henne om empowerment om några dagar. Här är hennes blogg iaf:
Safia Minneys Blogg

Sist men inte minst var det en journalist här i Thanapara från YOU Magazine när jag var i Nepal. Artikeln är lite förskönande så klart och har många faktafel men fina bilder. Kolla in på den här adressen:
Artikel i YOU Magazine om Thanapara

Detta var allt från mig. Sorry om jag är långrandig. Fair Trade är ju ett sånt ”hett” ämne.
//greta the ready made garment girl

Vad är väll en bal på slottet?

Expat kulturen i Dhaka är en värld för sig. Inte för att den är helt skild från det bangladeshiska samhället men nästan. Bangladesh är världens NGO-tätaste land med 4000 registrerade Non- Governmental- Organisations. Eftersom dessa oftast finansieras av s.k. nord-länder så finns det då en hel drös med Nord Amerikaner, Européer, Koreaner och Australiensare för det mesta stationerade i Dhaka. Samt alla företag som har sina fabriker i landet och några missionärer här och där. Dessa människor kallas då för Expats.

För att roa dessa finns det diverse grejer som är skapade för och ibland av Expatsen själva. En av eventen är den årliga Glitter Ball som anordnas av den Australiensiska Ambassaden. Tydligen tar biljetterna till denna fest slut på några minuter men en kompis till mig hade några biljetter över så jag beslutade mig för att hänga på.

Intressantare sociologiskt experiment får man leta efter. Tänk er en massa människor med säkert super viktiga jobb på NGOer, Ambassader och flashiga företag som går totalt bärsärk för en kväll om året och klär ut sig till skolflickor, kycklingar, militärer och superhjältar. Samtidigt som de uppträder i olika grupper med en humor präglad av sjuklig frustration, finlandsfärga och firmafest känsla. Jag kunde inte tro mina ögon och kvällen pendlade mellan att vara tok-kul och sorglig på samma gång. Men jag ångrar inte en minut att jag gick dit. Själv var jag utklädd till en cykel-rikshaw i tusen färger och en plast klänning som vi sytt upp kvällen till ära. Den minst bekväma utstyrsel jag burit i mitt liv, speciellt eftersom den sprack i ryggen efter cirka fem minuter. Men vad är väll en bal på slottet…och jag svirade vidare ändå.

Vardagen för mig är så olik denna absurda värld som finns att tillgå i Dhaka. Min lilla mysiga by där alla barn kan säga Hello, how are you? Där det vildaste man kan göra är att åka till grannbyn och dricka te om kvällarna. Men nu har jag sett och testat det bästa av båda världar. Och även om det låter så, så har det inte avskräckt mig från att arbeta internationellt i framtiden.

Firmafest.
Bless!

//ellen

Om att hänga

En sökare var han som letat

all jordens kanter kring

att finna vad förr man vetat

att allting är ingenting

(Nisse Ferlin)

Att flytta till en by i Bangladesh handlar för mig mycket om anpassning och hitta ett sätt att leva som Ellen i den här miljön. Och jag måste säga att jag njuter av att ta tid på mig att anpassa mig. Bli delaktig i byn, arbetet på kontoret, skaffa vänner, hänga med vänner, fatta vad som är Bangladesh och hur man hänger här. Ett av mina bästa knep tänkte jag dela med mig av. På kontoret finns det en stentrappa. På den brukar jag sitta när jag har lite tid över och filosofera och kolla på alla som springer runt och pysslar. Jag brukar se ut som om jag har lite tråkigt och alltid, ja nästan alltid är det någon som börjar prata med mig om sånt som man inte alltid har tid att prata om annars. Kanske om politik, det stundande valet, lönenivåerna här på TSDS eller om hemliga o så hemliga flickvänner. Ni kan aldrig tro de hemligheter som berättas för mig här på trappan, det är där den verkliga skolan om Bangladesh utspelar sig och det är där jag inser allt det jag aldrig skulle kunna se om jag inte satt på stentrappan ibland för att ha tråkigt.

På bilden ser ni grabbarna grus mitt hänggäng här i byn. Om kvällarna drar vi till Sardah och dricker te, käkar nåt litet och snackar skit, smider framtidsplaner eller snackar om arbetet på kontoret. På nedre raden sitter Santo som är koordinator för allt här på TSDS och Massoud i vars butik i Sardah vi alltid hänger om kvällarna. På övre raden står Santos mamma, jag, Santos kusin och Chapat med vit bönemössa, som är lärare i grundskolan på TSDS. Till höger om honom står Mashud som jobbar med utbildning av lantbrukaregrupper i ekologisk odling här på TSDS. Alla i våra finaste skrudar för Eid-dagen.

Vardag. Det bästa.
Kärlek så länge.
//Ellen

Skulle du bära dessa?

Svalorna har bestämt att man ska börja sälja mer produkter från sina partners i Indien och Bangladesh i sin Fair Trade och Loppis butik på Spolegatan i Lund. Jag har fått i uppdrag att koordinera och designa produkterna från Bangladesh som ska börja säljas till våren 2009. Därför tänkte jag visa dessa inne tofflor som vi jobbar med nu, helt handsydda och broderade med pärlor. Så kan väl ni komma med lite feedback kanske? Lundakontoret har sista ordet men synpunkter om färgval och så behöver jag massor! Har även en ide om örhängen av kokosnötskal och en plånbok i tyg som man spänner runt armen för tex. löparrundor eller utekvällar.

Give me your ideas!

Höstvindar friska

01.10.08
Käraste! Nu är livet som vanligt igen, Thanapara, kontoret, vännerna och så en massa bangla-festligheter. Imorgon är det Eid, brytningen av fastan och den största festen på året här i Bangladesh. Jag och Ann som arbetar med pedagogiska metoder för Svalorna, nytillkommen till Bangladesh ska till så många som nio hembesök imorgon. I alla hem ska man äta mat och sötsaker. Jag misstänker att det kommer bli mycket av allt!
Nyligen hemkommen från Nepal resan är jag utvilad och pepp på att börja mina intervjuer till rapporten. Dessutom har jag lyckats kamma hem ett visum som räcker ända tills slutet på november vilket innebär lite sinnesro på det hållet ett tag. Det betyder att jag bara behöver söka ett till extension visa från Immigration Office i Dhaka där alla är så trevliga att jag gärna vill söka fler men nu inte längre kan eftersom jag bara behöver ett till. Nöjd.

Det har varit fantastiskt att få besöka Nepal. Jag förälskade mig självklart i landet, bergen, templen, kylan och maten. Då självklart turistmaten eftersom jag hängde som en sucker i turistkvarteren där man kunde äta pasta, falafel och havregröt med honung! Men mest blev det tibetanska hemgjorda nudlar vid Buddahnath(världens största stupa) och hemma hos Dorjes kusin. Vandringen i Annapurna bergen är något jag kan rekommendera till alla även de som inte tränar så mycket, det finns många tigerbalsamförsäljare i krokarna för trötta muskler. Dessutom fick den mig att upptäcka naturfotografen inom mig och bilderna jag bjuder på är därför på hönor och apor från denna resa. Apor vid Swayambhunath i Kathmandu och hönor på Annapurna Trek.

Fred och kärlek! //ellen