Carla, monsunen och indien som lämnar spår i alla sina gäster…

Min fina vän Carla har besökt mig i indien för en kort vecka! Jag mötte henne på flygplatsen i Delhi och lämnade henne en vecka senare, en dag innan jag själv flög till Bangladesh.

Det blev en mycket speciell vecka eftersom det blev veckan då monsunen officiellt kom till norra indien detta år. Den har varit på gång ett tag men förutspåddes inte anlända fören i slutet av denna månad. För mig var det en galen erfarenhet, har varit lite rädd för regnet eftersom jag aldrig levt i monsunland tidigare och ska göra det nu i 2 månader, men det var hel-galet och ganska kul. När vi skulle lämna McLeod Ganj med allt mitt bagage, en fjällräven ryggsäck, en 19 kg(och säkert mer nu för jag har köpt böcker) tung väska och en gigantisk data-väska med tusen grejjer som absolut inte får bli blöta. Så skulle det såklart stört regna. Vattenfall uppenbarade sig överallt från höjderna och brunt ler vatten rann ner för gatorna. Som tur var hade vi köpt regn ponchos dagen innan så jag kunde skydda datorn lite men vad jag inte tänkte på var att bussarna inte heller är vana vid regnet, eller vana är de men inte anpassade. Så det fanns flera vattenfall in i bussen också! Men datorn klarade sig för jag sitter och skriver på den nu…men det är roligt att åka buss i 15 timmar dyblöt.

Carlita och jag försökte hinna med det mesta möjliga denna korta vecka. I Dharamsala besökte vi templet, tibetanska museet och hann även med en vandring upp till Triund varifrån man kan se glaciären! Massor med momos, ingefärs-te och hide and seek kakor. På måndagskvällen hölls också en ljus demonstration för de tibetaner som nyligen tillfångatagits i Lhasa. I Delhi han vi också med lite shopping, Hanuman tempel och Gandhi museum innan det var dags för Kali att åka hem till Sverige i lördags natt.

Indien har lämnat spår i mig även denna gång, på sätt jag inte tidigare kunnat ana. Det har varigt tre underbara veckor av semester och mental förberedelse inför praktiken som nu stundar. Bangladesh är ett land jag så länge velat upptäcka, språket, musiken, floderna och gräsrotskampen gör landet unikt på kartan och jag ska försöka dela med mig av allt jag kan!
Jag lovar! Peace out! ellen

H.H. Dalai Lamas Teaching

Den 5e och 6e Juni hade H.H. Dalai Lama sin andra ”teaching” i Dharamsala detta år. Under två dagar fick eleverna på TCV (Tibetan Childrens Village) chansen att ställa sina egna frågor till ”His Holiness” om buddhism och framtiden för det tibetanska folket. Allmänheten var välkommen att sitta på skolgården utanför aulan och lyssna via ett högtalarsystem och en tv som visade bilder inifrån salen. Jag och Dorjee var självklart där med en liten radio och hörlurar eftersom H.H.D.Ls teachings alltid hålls på tibetanska men direktöversätts till engelska och kinesiska och sänds via radio. (Kinesiska eftersom många unga tibetaner inte fått studera på sitt eget språk på samma nivå som mandarin, därför förstår de lättare så).

För att komma till TCV får man gå nästan en timma upp i bergen, en väg som alla skolbarn går varje dag fram och tillbaka till McLeod Ganj. Skolan startades som ett av de första projekten efter att det tibetanska folket erhållit exil av den indiska regeringen. Det är H.H.D.L syster som startat skolan och hon kallas för de tibetanska barnens moder. Alla barnen kallar henne för Amala. Ama betyder moder och La står för äldre person eller någon som man ser upp till.

Ämnet denna gång varierade och jag hade ibland svårt att följa översättningen pga dålig mottagning eller svåra buddhistiska ord från texter jag inte känner till. Basen på teachingen handlar alltid om hur man ska praktisera Dharma (religionen/läran) och hur man ska leva för bättre karma. Tyvärr missade jag att han talade om djurs rättigheter och vikten av att skydda djur som vi inte kan föda upp själva från utrotning. Men av det jag lyckades höra handlade en del svar om vikten för barn att spendera tid med sina föräldrar.

Den första bilden är från första dagen när alla med förväntansfulla steg anländer till teachingen, andra bilden är min radio, tredje bilden jag och fjärde bilden visar hur alla samlas si nära tv-skärmen under tältet som möjligt för att se bilder på Dalai Lama.

Dorjee, träden och flyktingkortet.

Jag har spenderat mycket av dessa tre veckor med min nya vän dorjee, vi har vandrat i bergen, åkt motorcykel, gått Koran runt templet och fixat flyktingkort.
Flyktingkortet är ett slags identitetskort som varje tibetan behöver när de anländer till Indien eftersom de annars kan bli gripna eller trakasserade av den indiska polisen om de befinner sig på fel plats vid fel tillfälle eller är ute efter tio på kvällen. Det kallas för Refugee Card och när du har det kan du ansöka om pass från den tibetanska regeringen i exil.

Det tog några timmar för oss att fixa kortet eftersom det bara gällde en förnyelse. För vissa kan det ta flera år att få kortet för första gången. Ibland kräver nämligen myndigheterna mutor och ibland slutar de helt enkelt att ge ut korten. Vilket självklart orsakar stora problem för dem som drabbas.

För mig var det en intressant upplevelse. Dorjee som inte brydde sig så mycket att skriva ner genom vilka städer han anlände till i Nepal och Indien när han korsade gränsen, samt vilka datum han kom osv. har det inte lätt. Varje år måste han förnya kortet och varje år chansar han på nya ställen och tidpunkter. Räcker det inte med att han vet att han kom 2001? Och han är i indien nu, varför måste de veta vilka städer han kom igenom? Ni fattar, den indiska polisen ser bara problem…

Men det gick fort och efter några timmars väntan i skuggan under träden kommer någon och slänger ut en stor påse kort precis på mig. Alla andra som väntar börjar springa emot mig och jag skakar av mig korten och flyr fältet eftersom alla vill skynda sig att hitta sitt eget kort för att se om de fått det beviljat. Det var en galet kul scen men påminner mig om den rädslan jag själv har över att förlora passet utanför Sverige.

//ellen

Sonam och drömmen om europa

Sonam är min vän som jag mötte förra gången jag var i McLeodGanj på vägen till en annan by. Han är munk aspirant skulle man kunna säga. ”Chando domba” heter det på tibetanska och innebär en person som inte ännu tagit ”tillflykt” till dharma(läran/religionen) men har bestämt sig för att det är den vägen som man vill välja. Därför bär han munk dräkt och har bott i kloster här i Indien.

Han är tok-kool. Vandringen över Himalaya, valde han att göra ensam, eftersom det är större chans att klara sig undan de kinesiska gränsvakterna då. På ryggen bar han 40 kg tsampa, på engelska barley och två kilo smör. Detta gjorde han gröt på och värmde även när smöret härsknat. Vandringen tog honom 30dagar och han hade ca 300 rupies (under 50kr) med sig. I Nepal fick han hjälp på Tibetan Refugee Reception Center med mat, kläder, sovplats och vård. Samt en bussbiljett till Indien och Dharamsala för att träffa H.H. Dalai Lama.

Nu studerar han engelska på alla sätt som erbjuds. Och jag är en av de utlänningar som haft många lektioner med honom. Han vill nämligen till Europa och arbeta. Med vad spelar ingen roll, han är bara nyfiken, vill ha ett bättre liv och vill söka friheten. Men för tibetaner utan mycket pengar är den långt borta även efter ankomsten till Indien. De får inte bygga hus, äga mark eller reparera husen de hyr. Utan flyktingkortet kan de inte gå ut på kvällarna eller lämna staden Dharamsala. De flesta har inte indiskt medborgarskap utan hoppas återvända till Tibet en dag och har därför ingen möjlighet att rösta i indiska val eller några andra demokratiska rättigheter. Den största chansen de har är att gifta sig med en europé eller amerikan för att lämna landet. Detta är inget val för någon som vill bli munk.

Det finns de som lyckliga få som får lämna landet på grund av att de varigt politiska fångar och har bevis som stöder detta. En man och hans fru som är vänner till mina vänner, fick åka till Australien. Hus, möbler och resan är betald. Och när de anländer får de medborgarskap rakt i handen, alla papper klara! Eftersom han suttit många år i fängelse i Kina. Men för de flesta går det som min vän Sonam, han har väntat på att sin ansökan om pass ska gå igenom i tre år. Förra gången vi sågs sa han till mig, jag är i Europa nästa gång du kommer! Men nu säger myndigheterna att de kanske har tid att behandla hans pass-ansökan i september. Inte för att detta på något sätt innebär att han kan komma till Europa för att arbeta….så klart.

Ett ögonblick och tiden passerar

Det har gått lite tid sedan min senaste uppdatering. Tre veckor i Indien passerade på ett ögonblick, och min semester är nu över! Nu har jag anlänt till min praktik på Thanapara Swallows i Bangladesh och börjat min introduktion här, vilket känns fantastiskt att äntligen, äntligen vara här och börja vad det nu är jag ska börja med!

Jag ska berätta om Bangladesh praktiken, men tänkte börja med att visa några glimpses av tiden i Indien först.
///ellen