slutet gott, allting gott...

Mina sista sju dagar i bangladesh.

Onsdag – (i förrgår) blev rentvådd på immigration då polisen officiellt erkände att de gjort fel i utredningen och jag är alltså inte längre misstänkt. Fick ingen ursäkt men ett exit permit så att jag kan/och måste lämna landet inom sju dagar. På Julafton.

Torsdag - (igår) lyckades tigga till mig ett indiskt express visum samt ta mig med tåg till thanapara. Khaleda Zia (före detta premiärministern) skulle besöka grannbyn Sardah men när hon inte hade kommit vid elva på kvällen så åkte jag hem. Trött efter tokig vecka.

Fredag - (idag) packar ihop mitt liv i bangladesh, lunch hos Mr Raihan och hans familj. På kvällen blir det sista te-hänget med grabbarna grus i grannbyn och förberedande för morgondagens hetts intervjuer.

Lördag - blir hämtad av Shadina vid 6.30 för att besöka hennes hem, kolla vad hon gör för arbete innan hon börjar jobba på textilfabriken vid 9.00. Sedan hem till Monoara för samma ändamål. 9.00 djupintervjuer med båda kvinnorna om empower-händelser i deras liv och sen renskrivning.

Söndag - De sista förändringarna på Svalornas produkter ska fixas. På kvällen blir det cultural show på en sandfraktarbåt och jag hoppas att alla jag känner kommer. Jag ska försöka få ihop en poi show och bjuda på lakrits och gott och blandat godis.

Måndag - Skickar hem saker till sverige. Tåg till Dhaka.

Tisdag - Hämtar mitt indiska express visum.

Onsdag - (julafton) flyger till Delhi (inshallah!) och firar jul på ett sunkit hotel ensam i turistkvarteren...

Nu rullar hjulen...

Allting kan verkligen ändras i ett ögonblick här. Man kan aldrig ta något för givet bara för att det har funkat förut och när man precis tror att man "fattat" något och kan slappna av - så slår något nytt till.

Jag får tyvärr lov att lämna landet ännu tidigare än jag hoppats på. Detta eftersom de har startat en polisutredning mot mig som säger att jag jobbar här. Allting började med en (trodde jag) rutinintervju på lokala polisstationen i Chargath för två veckor sedan och jag gick dit med chefen för organisationen och en annan snubbe. Intervjun var på bangla så jag försökte att knipa ihop för att inte säga något fel och lät de andra föra min talan.

Sen igår så gick jag till immigration här för att hämta ut mitt förlängda visum som jag har haft inne på ansökan sedan en månad ungefär. Allting såg jätte bra ut på morgonen men när jag kom tillbaka efter lunch fick jag onda ögat av alla på kontoret. Jag skojjade lite och anade inga oråd förrens jag blev inkallad till högsta chefen för intervju (inte rutinsak). Att hennes första fråga var vilken typ av arbete jag gör för min NGO och varför jag ansökte om turistvisum gjorde mig dock ganska orolig.

Efter intervjun stod det klart att det inte blir något förlängt visum eftersom polisundersökningen sade att jag jobbar här. Så istället ska jag söka om ett "exit permit" så att jag hinner hämta mina saker i byn och säga hejdå till alla. Samt försöka få ett magiskt fort visum till Indien. Sen blir det ut ur landet så fort som möjligt. Vilket känns som ett så sjukt tråkigt slut på denna fantastiska resa.

Nu kan jag i dagsläget inte lämna landet och inte stanna heller. Så mysigt är det här. Och om jag får lämna landet så tror jag att jag flyger ut på självaste julafton. Antingen till Indien eller Nepal.
Guld!

All min kärlek!

Få se nu hur jag löser detta.

Det är inte för intet som jag inte uppdaterar bloggen. Nu är det nämligen bråda tider – en och en halv månad tills hemfärd och alla hönsen är inte i hönsgården ännu. Min rapport om empowerment blir ständigt lidande på grund av anledningar som inte duger.

En av det dåliga anledningarna var igår. Det var fröutdelning på TSDS. Japp, vardag (risfrön alltså). Jag blir då tillbedd att vara med som den flashiga utlänningen som ska hålla tal om jordbruk lite spontant ibland trots att jag inte kan någonting om den saken.

- Ellen, hur många procent av Sveriges yta är täckt av skog?
- Eeee, jag vet inte riktigt…
- Men hur många procent är uppodlad då?
- Jag kan kolla upp det på nätet om du vill?

Alla tror att jag kan en massa om lite allt möjligt, bara för att jag är utlänning. Jag försöker vara fiffig och komma med uppmuntrande kommentarer, men allt jag vill är att sitta i lugn och ro på kontoret med min rapport. Och inte att det ska erbjudas så mycket spännande saker som en praktikant kan lära sig nya saker av att vara med på!

Nu är det dags att samla ihop hönsen. Bilden ovan visar hur det kan vara att vara här.
Dessutom har vi just fått hundvalpar också. Sex stycken och jag har blivit småflickan som springer runt och bär på dem.

Hoppas ni har det stabilt!
/ellen

Grabbgänget, minibussen, simskolan och piratbåtarna...

Jag och grabbarna grus bad på våra bara knän, fick ledigt från plikten, hyrde svart minibuss, och begav oss mot havet.

Körde hela natten, på mycket dåliga vägar, punka och byta däck, ständigt dessa vägpirater, färga över fem floder, sjunger tills vi somnar.

Piratbåtar i soluppgången, ingen kunde simma, alla kunde lite, truckdäck att flyta på, solen att skratta åt och kokossaft i magen.

Utmattade av sol och bad, ris och bananer, videofilmar de utlänningen, simma med kläderna på, palmerna brutna som tändstickor i orkanen förra året, färgglada parasoll, motorcyklar på stranden.

Packa ihop innan solens nergång, sand innanför kläderna, hindi musik på högsta volym, kissar i ett dike, trillar i ett risfält, tillbaka in i bilen.

Borttappade sandaler, hemliga flickvänner, ringer för 25 paisa nattaxa, snäckskal runt halsen, vi stannar för te, landskapen passerar, över fem floder igen, längtar efter varmdusch.

Bästa semestern någonsin, ett och halvt dygn, hela gänget enas, nästa gång till Syllhet, snäckorna runt halsen gör att vi minns, bara sömnen saknas, i skymningslandet spelar det ingen roll, alla vill ha mera.

Guldgula skördar och skarpa knivar

Det var så himla vackert. Tidigt en disig morgon tog jag och Mr. Debb motorcykeln ut bland fälten för att kolla in ekologiska och konventionella skördar. Han är chef för projektet ”Initiative on organic agriculture development” som jag tidigare skrivit om och som drivs med ekonomiskt stöd från Svalorna Indien och Bangladesh. Projektet går kort ut på att man bildar grupper med 10 familjer, en man och en kvinna från varje familj och sen har man träffar med kunskapsutbyte ungefär en gång per månad. Träffarna leds av personal från kontoret som är utbildad i ekologiska odlingsmetoder och har teman som kompostbygge, skadedjurs förebyggande åtgärder eller frö utdelning.

På den första bilden är riset galet grönt och det är så fälten ser ut större delen av året. Men den senaste veckan nu innan skörd har fälten blivit guldigt gula som på de andra två bilderna och man kan se stora klasar av riskorn som sitter ytterst på stråna. Vanligtvis skördar man ris två gånger om året men det finns sorter som skördas tre gånger också. Själva skörden klaras av på några få dagar. Stora grupper av män jobbar tillsammans och går från fält till fält med sina rundade välslipade knivar och skär av varje strå för hand med snabba rörelser. De är dag avlönade och får antingen betalt per fält av ägaren eller så får de ta med sig hem en del av skörden.

Jag vet inte varför jag tyckte det var så spännande med risskörden men förklaringen ligger nog i att riset är nästan allt här. Ris är basen till allt liv här och variationer i rispriset är viktigare för människorna här än alla nyheter i världen om finanskrisen. Sen äter de flesta människorna ris minst två gånger om dagen också, vissa till och med till frukost. Jag med då så klart – även om jag inte är lika entusiastisk över varje talrik som mina kamrater. Men aste, aste bangla. Aste, aste bhat. Långsamt, långsamt bengal, långsamt, långsamt ris.

Bilden på kvinnan i det gröna fältet är taget av Ann Berglund och måste vara ett av världens vackraste foton.
//ellen

Tack mina finaste!

Lällä, tove och kati – så himla bra ide med fibrer asså. Om ni var här skulle jag kyssa era fötter!

Det handlar om mönster och former

Just nu handlar allt om storlekar, mönster och screen tryck! Jag låtsas ju vara designer för Svalornas partner kollektion från TSDS, vilket är galet kul men allt handlar om att testa sig fram.

Men det är en spännande lärlingsprocess att testa, var i Dhaka härom veckan för att leta gummiplast som ska fungera som sulor på tofflorna jag jobbar med. I Old Dhaka finns precis allt, bara man vet vad man letar efter. Jag älskar att gå runt där, massor med smala, mörka gränder med specialiserade affärer med muttrar och skruvar, djurförsöksutrustning, klistermärken, golvplast, bamburör i olika storlekar och då sulor. Jag kunde välja mellan hård eller mjuk sula, hög eller låg klack och om den ska limmas eller sys fast på skon. Det fanns affärer för allt. Jag valde en mjuk sula som vi ska sy fast för att undvika de uber-kemiska döds-lim som behövdes annars.

Sen när jag kommer tillbaka till TSDS kommer nästa problem, vilka storlekar ska vi göra tofflorna i? När vi väl valt det (det blir tre storlekar 36-37, 38-39 och 40-41) så måste jag lära mig hur man gör det som på engelska kallas för ”scaling”. Alltså att skapa skalenliga storlekar efter europeiska mått – inte så lätt som det låter. Jag kände mig som en mellanstadieelev när jag fick sitta med linjal och suddgummi för att millimeter-mäta och klippa ut pappformer som ska vara mönster till de olika storlekarna. Dessutom hade jag världens mest pedagogiska lärare, Mr Shariful en mycket noggrann individ på alla plan. Och varje gång jag slarvat med en millimeter eller två så tvingade han mig att göra om.

Men nu ar de klara – mina första totalt-från-grunden-och-om-igen designade tofflor. Och jag är nöjd. Nästa grej jag har börjat jobba med är ett tryck som ska screen-tryckas på ett tyg av jute till en väska från samma kollektion. Inspirationen är ett foto på en cykel.

All min kärlek!
//Ellen

Kali puja och silkestyger

Den senaste tiden har jag fyllt mina kvällar med en massa ovanligheter. Hinduernas Kali Puja och ett besök på en silkes fabrik var två av de mest minnesvärda händelserna. Och en båtresa på Padma floden som ni ser i bilderna nedan.
Bless!

Finbesök

Färgglada tyger har hängts upp över dörrarna, västerländsk mat har inhandlats och alla golv och väggar har puttsats. Vi har haft finbesök här på TSDS av Safia Minney, grundaren av Peoples Tree och DFID (UK Department for International Development).

Det var flashigt värre för alla här på organisationen och jag var extra glad över möjligheten att prata med Safia om empowerment som jag skriver min rapport om. Hon är då en mycket busy person och jag bad inte om mycket - så jag fick fyra och en halv minut. Den kortaste intervju jag någonsin genomfört men jag lyckades fråga henne det allra viktigaste.

Hur tycker hon att kvinnorna som arbetar på TSDS får ökade möjligheter, självförtroende och makt?

- Det är samma sak här som i väst. Hur viktigt det är att vi är nöjda med hur vi spenderar våran tid om dagarna och känner oss uppskattade. Jag vet att kvinnorna här är stolta över vad de jobbar med. De tjänar lika mycket som sina män och folk lyssnar till deras åsikter.

När jag frågade henne om hur man i framtiden genom Fair Trade kan utveckla empowerment arbetet ytterligare till kvinnors fördel svarade hon:

- Det är viktigt att det finns lokala förebilder, vanliga människor och inte filmstjärnor på bilder på väggarna. Genom att kvinnor får kunskaper om sina rättigheter och hur de kan överklaga dessa får de makt.

- Sen tror jag att kombinationen med Fair Trade och utvecklingsprojekt är det som fungerar bäst. Tillsammans bygger de en starkare infrastruktur men de behövs båda delarna. Det är just det som gjort att TSDS har lyckats så bra!

Jag blev imponerad av hennes lugn trotts ett galet späckat schema. Att hon dessutom hela tiden gick runt i byn i klänning och högklackat var bara jätteroligt. Kvinnorna i handicraft tittar på henne konstigt, men alla vet att det är hon som bringar arbete till byn.

Fairchoice!
//ellen

Padma

Laxmi 63 år.

Laxmi har arbetat för TSDS handicraft i 37 år. Hon miste sin man i massakern 1971 och började jobba i textilfabrikens broderisektion kort där efter.

– ” Jag hade inget val än att börja arbeta på Svalorna, det fanns ingen som kunde försörja mig och min familj. Det kom en man till min by och han berättade om projektet så jag åkte till Thanapara och bad dem ge mig ett jobb”.

Laxmi började jobba i broderi-sektionen i två år. Sen bytte hon och jobbade i sy-sektionen i 30 år och nu arbetar hon med att kvalitets kontrollera plaggen innan de skickas iväg till export. Det är ett av de bästa jobben man kan ha här, lönen ligger på 3000 tk eller mer i månaden (cirka 300kr), vilket är mer än de flesta på TSDS. När jag frågar henne om vad som förändrats sedan hon började jobba för TSDS så svarar hon:

– ” Större delen av mitt liv har jag spenderat här. Allting har varigt möjligt på grund av mitt jobb här, mina döttrar är gifta och jag kan försörja mig och min familj. Jag har sett hur projektet har förändrats, Svalorna började med en hydda, nu är det ett stort komplex dit kvinnor fån andra byar kommer för att ta lån”.

Jag intervjuar Laxmi och tre andra kvinnor om empowerment. Vad betyder ordet för dem? De berättar om resor till huvudstaden Dhaka, om bråk med poliser, politiska kriser och om stunder då de känt att de har makt. Jag har hittills intervjuat 8 kvinnor i två grupp-intervjuer, mot slutet av varje intervju enas vi om samma sak; om en kvinna är utbildad så klarar hon alla utmaningar. Genom utbildning ska kvinnor erövra världen…

Om våld mot kvinnor.

På bilden: Lovely, advokat för BNWLA på TSDS

Jag sitter på kontoret och knappar på datorn som vanligt och Madjeda har just serverat te. Så kommer det in en kvinna i svarta kläder. Hon ser ledsen ut och frågar efter den kvinnliga chefen, vi skickar henne vidare.

Efter ett tag blir jag inropad på chefens kontor, ellen kan du fota henne, vi behöver bevis. Bevis mot vad frågar jag och hämtar kameran. Den här kvinnan har fått kokande te kastat över sig av sin man, hon har brännskador på hela ryggen. Varför är liksom ingen fråga som spelar någon roll i det här fallet men jag frågar ändå. Svaret jag får är att kvinnan är gravid i 8 månaden och var lite sjuk. Hennes man driver ett företag med kokosnötter och hade gäster den dagen. Hon hade redan serverat sin mans gäster te två gånger den dagen så när han frågade igen så svarade hon att det kan du göra själv. Då fick han spelet och hällde det kokande teet över henne.

Det finns idioter överallt, så även i Bangladesh. Tyvärr är mäns våld mot kvinnor ett ganska förbisett problem och något som ibland ses som en del av familjelivet här. Det är individer som vill utöva makt över någon och då är fruarna närmast.

På TSDS finns ett projekt som hjälper kvinnor i såna relationer att hitta en lösning. Projektet heter CDVP - Combating Domestic Violence Project och syftet är att runt om i byarna, informera om kvinnors rätt att säga stop, om möjligheten att få hjälp och om problemet i allmänhet.

Projektet samarbetar med BNWLA – Bangladesh National Women Lawyers Assosiation som startades 1979 och består av kvinnliga advokater som gratis tar sig an fall där kvinnor eller barn blivit utsatta för våld och misshandel. På TSDS arbetar Lovely med att hålla så kallade inofficiella ”rättegångar” som kallas Salish, där man samlar alla berörda parter, kvinnan, mannen, hans och hennes föräldrar, andra släktingar och grannar. Alla får säga sitt, sen hittar man en lösning. Att hitta en lösning handlar inte alltid om skilsmässa som man kanske tror. Ibland har kvinnan ingen familj att återvända hem till eller inga andra släktingar som vill ta hand om henne. Då får lösningen innebära att mannen lovar att sluta vara våldsam.

Om inte det fungerar och mannen inte slutar så måste fallet tas upp i domstol. Mannen blir då ofta dömd och får sitta i fängelse. Men det är aldrig bara han som straffas. Kvinnan måste nu försörja sig och barnen själv, samt att om mannen ska överleva tiden i fängelset så måste hon gå med mat till honom också. Alltså blir lösningen med att ta fallet till domstol inte så himla attraktivt, varken för mannen eller kvinnan.

Samma kväll hålls en Salish för kvinnan som fått te kastat över sig. Lösningen blev att mannen ska sluta vara våldsam. Den här gången lovar han verkligen.

Fair Trade är ingen dans på rosor…

Jag har ju tidigare skrivit om textilfabriken här i Thanapara som ger arbete åt 217 kvinnor och nio män. Den startades av Svalorna efter frihetskriget 1971 då en massaker dödade många av byns män och lämnade kvinnorna i ett mycket utsatt läge utan försörjning. 36 år senare har man idag nått stora framgångar och säljer så kallade fair trade kläder till Japan, England, Finland, Danmark, Italien and Korea.

Peoples Tree är deras största köpare och tillverkar Fair Trade kläder i femton länder. Här har de hjälp till att sponsra bland annat en miljövänligare tyg-färgnings avdelning, dagis för barnen vars mammor arbetar i textilfabriken och ett ekologiskt bomullsprojekt. Vilket är fantastiskt. Men fair trade är ingen dans på rosor.

Det är inte lätt att driva fair trade business i ”frihandels” världen. När så kallade ”sweat shops” tillverkar t-shirts för 7 kronor eller 1$ st bara fyra timmar härifrån i frihandelszonerna, här så kallade ”Export Promoting Zones”. Namnet promoting eftersom de nya internationella företagen är skattebefriade de första fem åren, eller eftersom det är absolut förbjudet med facklig verksamhet eller eftersom en vanlig lön där kan ligga på 1500 tk, cirka 150 spänn i månaden för 12-timmars dagar. Att det dessutom finns otroligt mycket arbetslösa människor som i desperation söker sig till dessa Zoner gör att alla individer är utbytbara, om någon ställer krav anställer man bara en ny.

Men fashion ska gå fort, jäkligt fort. Och trender byts ut och det gäller även inom fair trade. När kvinnorna här får orders från andra länder jobbas det som bara attan. Man väver, färgar, syr och broderar. Men när inga orders kommer fallerar en av de viktigaste principerna av fair trade, en stabil inkomst så att man kan planera och kanske till och med spara pengar ibland. När inga orders kommer, så finns det inget jobb, och ingen lön. Ni förstår själva vilka svårigheter det för med sig för människor som tjänar precis så att de klarar sig i vanliga fall.

Sen när orden väl kommer så är det bråttom, bråttom, bråttom. Ni får inte arbeta mer än i vanliga fall men ni måste ändå få den här orden klar innan det här datumet, säger företagen. Alltså, övertid och helger ska vi inte jobba, det är inte bra. Men lika så ska vi klara av att producera en order som ska gå lika snabbt som i Dhakas Sweat-shops där fabrikerna rullar dygnet runt. Ni förstår dilemmat. Vi ska ha humana arbetsförhållanden som klarar av lika mycket som icke-humana fabriker.

För mig är detta ett konstant dilemma med fair trade. För jag vet att cheferna som arbetar för dessa företag svettas över alla de producenter som är beroende av deras beställningar. De skapar snyggare design för att attrahera köpare och gör grymmare reklamkampanjer varje år – allt för att tävla med konventionell handel. Men skillnaden med fair trade ska vara att det är upp byggande och inte nedbrytande. Skapa arbetstillfällen med stabila inkomster, humana förhållanden och gärna lite micro-kredit grupper vid sidan av. Oh, och det ska vara eko också, jäkligt eko, speciellt bomullen. Samtidigt som modet och priserna ska vara precis som i vanlig handel, galet inne och galet billigt.

Jag säger inte att Peoples Tree är bra. Jag skulle kunna berätta mycket dåligt om dem med. Men de är bättre, de har grymma visioner om hur det kan göras rätt, sen har de inte alltid råd att göra det så bra som de önskar.
Vill i alla fall tipsa om deras engelska hemsida, jag tror man kan beställa till Sverige därifrån:
Peoples Tree UK

Sen om ni gillar bloggar så kan ni läsa Peoples Trees grundare Safia Minneys blogg. Hon är värsta järnkvinnan och beskrivs i Thanapara som en tornado. Jag ska för övrigt intervjua henne om empowerment om några dagar. Här är hennes blogg iaf:
Safia Minneys Blogg

Sist men inte minst var det en journalist här i Thanapara från YOU Magazine när jag var i Nepal. Artikeln är lite förskönande så klart och har många faktafel men fina bilder. Kolla in på den här adressen:
Artikel i YOU Magazine om Thanapara

Detta var allt från mig. Sorry om jag är långrandig. Fair Trade är ju ett sånt ”hett” ämne.
//greta the ready made garment girl

Vad är väll en bal på slottet?

Expat kulturen i Dhaka är en värld för sig. Inte för att den är helt skild från det bangladeshiska samhället men nästan. Bangladesh är världens NGO-tätaste land med 4000 registrerade Non- Governmental- Organisations. Eftersom dessa oftast finansieras av s.k. nord-länder så finns det då en hel drös med Nord Amerikaner, Européer, Koreaner och Australiensare för det mesta stationerade i Dhaka. Samt alla företag som har sina fabriker i landet och några missionärer här och där. Dessa människor kallas då för Expats.

För att roa dessa finns det diverse grejer som är skapade för och ibland av Expatsen själva. En av eventen är den årliga Glitter Ball som anordnas av den Australiensiska Ambassaden. Tydligen tar biljetterna till denna fest slut på några minuter men en kompis till mig hade några biljetter över så jag beslutade mig för att hänga på.

Intressantare sociologiskt experiment får man leta efter. Tänk er en massa människor med säkert super viktiga jobb på NGOer, Ambassader och flashiga företag som går totalt bärsärk för en kväll om året och klär ut sig till skolflickor, kycklingar, militärer och superhjältar. Samtidigt som de uppträder i olika grupper med en humor präglad av sjuklig frustration, finlandsfärga och firmafest känsla. Jag kunde inte tro mina ögon och kvällen pendlade mellan att vara tok-kul och sorglig på samma gång. Men jag ångrar inte en minut att jag gick dit. Själv var jag utklädd till en cykel-rikshaw i tusen färger och en plast klänning som vi sytt upp kvällen till ära. Den minst bekväma utstyrsel jag burit i mitt liv, speciellt eftersom den sprack i ryggen efter cirka fem minuter. Men vad är väll en bal på slottet…och jag svirade vidare ändå.

Vardagen för mig är så olik denna absurda värld som finns att tillgå i Dhaka. Min lilla mysiga by där alla barn kan säga Hello, how are you? Där det vildaste man kan göra är att åka till grannbyn och dricka te om kvällarna. Men nu har jag sett och testat det bästa av båda världar. Och även om det låter så, så har det inte avskräckt mig från att arbeta internationellt i framtiden.

Firmafest.
Bless!

//ellen

Om att hänga

En sökare var han som letat

all jordens kanter kring

att finna vad förr man vetat

att allting är ingenting

(Nisse Ferlin)

Att flytta till en by i Bangladesh handlar för mig mycket om anpassning och hitta ett sätt att leva som Ellen i den här miljön. Och jag måste säga att jag njuter av att ta tid på mig att anpassa mig. Bli delaktig i byn, arbetet på kontoret, skaffa vänner, hänga med vänner, fatta vad som är Bangladesh och hur man hänger här. Ett av mina bästa knep tänkte jag dela med mig av. På kontoret finns det en stentrappa. På den brukar jag sitta när jag har lite tid över och filosofera och kolla på alla som springer runt och pysslar. Jag brukar se ut som om jag har lite tråkigt och alltid, ja nästan alltid är det någon som börjar prata med mig om sånt som man inte alltid har tid att prata om annars. Kanske om politik, det stundande valet, lönenivåerna här på TSDS eller om hemliga o så hemliga flickvänner. Ni kan aldrig tro de hemligheter som berättas för mig här på trappan, det är där den verkliga skolan om Bangladesh utspelar sig och det är där jag inser allt det jag aldrig skulle kunna se om jag inte satt på stentrappan ibland för att ha tråkigt.

På bilden ser ni grabbarna grus mitt hänggäng här i byn. Om kvällarna drar vi till Sardah och dricker te, käkar nåt litet och snackar skit, smider framtidsplaner eller snackar om arbetet på kontoret. På nedre raden sitter Santo som är koordinator för allt här på TSDS och Massoud i vars butik i Sardah vi alltid hänger om kvällarna. På övre raden står Santos mamma, jag, Santos kusin och Chapat med vit bönemössa, som är lärare i grundskolan på TSDS. Till höger om honom står Mashud som jobbar med utbildning av lantbrukaregrupper i ekologisk odling här på TSDS. Alla i våra finaste skrudar för Eid-dagen.

Vardag. Det bästa.
Kärlek så länge.
//Ellen

Skulle du bära dessa?

Svalorna har bestämt att man ska börja sälja mer produkter från sina partners i Indien och Bangladesh i sin Fair Trade och Loppis butik på Spolegatan i Lund. Jag har fått i uppdrag att koordinera och designa produkterna från Bangladesh som ska börja säljas till våren 2009. Därför tänkte jag visa dessa inne tofflor som vi jobbar med nu, helt handsydda och broderade med pärlor. Så kan väl ni komma med lite feedback kanske? Lundakontoret har sista ordet men synpunkter om färgval och så behöver jag massor! Har även en ide om örhängen av kokosnötskal och en plånbok i tyg som man spänner runt armen för tex. löparrundor eller utekvällar.

Give me your ideas!

Höstvindar friska

01.10.08
Käraste! Nu är livet som vanligt igen, Thanapara, kontoret, vännerna och så en massa bangla-festligheter. Imorgon är det Eid, brytningen av fastan och den största festen på året här i Bangladesh. Jag och Ann som arbetar med pedagogiska metoder för Svalorna, nytillkommen till Bangladesh ska till så många som nio hembesök imorgon. I alla hem ska man äta mat och sötsaker. Jag misstänker att det kommer bli mycket av allt!
Nyligen hemkommen från Nepal resan är jag utvilad och pepp på att börja mina intervjuer till rapporten. Dessutom har jag lyckats kamma hem ett visum som räcker ända tills slutet på november vilket innebär lite sinnesro på det hållet ett tag. Det betyder att jag bara behöver söka ett till extension visa från Immigration Office i Dhaka där alla är så trevliga att jag gärna vill söka fler men nu inte längre kan eftersom jag bara behöver ett till. Nöjd.

Det har varit fantastiskt att få besöka Nepal. Jag förälskade mig självklart i landet, bergen, templen, kylan och maten. Då självklart turistmaten eftersom jag hängde som en sucker i turistkvarteren där man kunde äta pasta, falafel och havregröt med honung! Men mest blev det tibetanska hemgjorda nudlar vid Buddahnath(världens största stupa) och hemma hos Dorjes kusin. Vandringen i Annapurna bergen är något jag kan rekommendera till alla även de som inte tränar så mycket, det finns många tigerbalsamförsäljare i krokarna för trötta muskler. Dessutom fick den mig att upptäcka naturfotografen inom mig och bilderna jag bjuder på är därför på hönor och apor från denna resa. Apor vid Swayambhunath i Kathmandu och hönor på Annapurna Trek.

Fred och kärlek! //ellen

Nepal is the shit!

Jag har ju planerat att vara sadar finkanslig pa den har bloggen och inte bullshitta, men Nepal ar verkligen the shit!!! Det ar soligt mitt i monsunen, blaa skoar, vita bergstoppar, frisk luft och fagelkvitter!
Imorron och tre dagar framover ska jag vandra, sitta pa stenar, dricka te, sola axlarna, och andas som om varje andetag ar mitt sista!
Sen nasta vecka blir det visumtjaffs igen i Kathmandu som galler som vanligt alltsa! Men forst tre dagars frihet!

Jag kommer aldrig hem igen! Nepal ar bara for bra!

All karlek!

//ellen

Villagelife

Japp, då var det vardag igen. Idag har jag känt mig lite småsjuk. Därav alla blogginlägg, suttit inomhus. Jag är lite spänd på hur det kommer vara när monsunen tar slut, slippa svetten, kunna ha jeans och kanske till och med kunna sova med ett lakan över sig. Konstiga grejjer man fantiserar om…

Igår började Ramadan, fastan för de flesta här på TSDS. Även barnen fastar lite, men bara några dagar. Jag blir så imponerad, tänker jämt på mat. Svensk mat. Bär, yougurt, färskpotatis, humus, sallad, avokado med örtsalt, pasta, knäckebröd. För att inte tala om godis. Jag valde iaf att inte fasta. Tänkte sympatifasta men kom på att det inte var en bra ide. Jag äter bakom gardinen istället.

Har blivit med kattunge också. Tack för att man bor i en by med kossor överallt för ungen har ingen mamma och har inte öppnat ögonen ännu. Så det blir ljummen komjölk med en spruta nertryckt i halsen, 5ml minst sju gånger om dygnet. Alla här tycker jag är knäpp.

Har fått en bonus med visumtjaffset nu också. Ska tydligen vara lättare att få visum till Bangladesh via Nepal. Så jag får åka dit och söka! Goaste bonusen någonsin. Åker den 10 september!

Nu är det kvällsmat som gäller och sen rapportskrivning (har slappat idag).

Massa kärlek!

//ellen

PS. Har tagit min första motorcykel lektion. Jag var en naturbegåvning.

Textilindustrin och vad, rapport?

Idag är textilarbetares minimumlön i Bangladesh satt till 25 USD per månad. Detta innebär 1743 taka eller 162 kronor. Denna siffra bestämdes 2006 och bestod då av hälften av den beräknade levnadslönen. Idag innebär det bara en tredjedel av levnadslönen. Detta beror delvis på inflation och, som jag tidigare skrivit att livsmedelspriserna skjutit i höjden under det senaste året och man beräknar att många familjer spenderar upp till 70% av sin månadslön på att bara köpa ris.

ITGLWF är en internationell sammanslutning av textil- och klädarbetarfackförbund från hela världen (The International Textile, Garment and Leather Workers’ Federation). De uppmanar internationella företag som producerar sina kläder i Bangladesh till att höja lönerna till minst 70 USD per månad (4882 taka eller 453 kronor). Detta skulle lyfta de 2,5 miljoner människor som arbetar med kläder och textil i Bangladesh ur absolut fattigdom.

Inte ens på Thanaparas textilfabrik som är IFAT-anslutna är arbetarna medlemmar i något fack. Och jag är inte helimponerad över lönenivåerna om jag säger så. De har diskussionsgrupper i stället säger cheferna, och så kan de besöka kontoret när de vill och säga vad de tycker. Det låter ju…eh…bra….

Men så var det den där om att allt tar tid att utvecklas. Rom byggdes ju inte på en dag. Och alla de människor som är anställda här har ett arbete där de inte tvingas arbeta 18 timmar om dagen, kan amma sina barn på dagiset 20 m bort och får gå på toa när de vill. Det kan låta litet men det är inte en självklarhet i textilindustrin. Som ni säkert redan vet. Här är det en bedrift att kvinnor har ett arbete utanför hemmet, bidrar till familjens ekonomi och får förhoppningsvis mer att säga till om, både i hemmet och i samhället.

Ska börja skriva min rapport nu. Den handlar inte helt oväntat om empowerment av kvinnor genom arbete på TSDS textilfabrik. Behövde nog värma upp lite. Det är ju så svårt att börja, varje gång. Pennan liksom fastnar.

Tack och hej, tartexpastej.

//ellen

Lärare Josefin på besök

Snuddade vid ämnet i tidigare inlägget men måste visa er denna bilden också, den gör mig så glad. Josefin i monsunregnet, på en sandfraktarbåt, med en shingara i handen, i Bangladesh.

Bröllop

Bröllop i Bangladesh är precis lika hysteriskt som man kan tänka sig. Hysteriskt roligt, hysteriskt mycket folk, hysteriskt mycket färg och hysteriskt med sötsaker. Listan kan bli lång. Men mest av allt är det en fest som de som jag aldrig kommer att glömma!

Jag har varit på två muslimska bröllop under min tid här i Bangladesh, denna gång var det (chefen på TSDS) Raihans bror som gifte sig med en avlägsen släkting. Jag och min lärare Josefin som är på besök från Österlens Folkhögskola var självklart där! Det var ett glatt bröllop som varade i tre dagar med början på torsdagskvällen och avslutning på lördagseftermiddagen. Eftersom vi var vänner till brudgummen så spenderade vi torsdagen hemma och honom, då man enligt bangladeshisk sed för att bringa lycka ska erbjuda honom sötsaker, ge pengar och smörja in hans ansikte med gurkmeja. På fredagen beger sig alla till brudens hus, där hon ska få en massa presenter och brudgummens gäster ska bjudas på massor med lyxig mat och sen ska alla kvinnor sminka bruden och klä på henne nya fina saris. Lördagen innebär själva ceremonin hemma hos brudgummen. Då får brudparet för första gången vara i samma rum, innan är de alltid på olika ställen. Den ska vi på idag så jag får berätta om den senare.

Drar till Dhaka i eftermiddag med tåg. Har varit i Thanapara nu i två månader så ska unna mig lite pasta i storstaden och lämna Josefin på flyget till Sverige.

Massa kärlek och hysteriska färger till höstsverige!

//ellen

Livsmedelspriser

Alla pratar om det här, riset, matoljan och bränslepriserna – allt har stigit skyhögt i pris sedan förra året! Ett kilo ris kostade för ett år sedan 18 till 20 takka. Nu kostar det 40 till 45 takka. Det är nästan 2,5 gånger så mycket som för ett år sedan. Om varje familj här på varje försörjare har 4-5 medlemmar så behöver de mer än ett kilo ris om dagen, helst två eller tre kilo för att inte gå hungriga. En vanlig, låginkomsttagare i Bangladesh tjänar kanske 70 till 120 takka om dagen. Ska man då köpa två kilo ris så försvinner pengarna i ett nafs. Bara för att överleva. Grönsaker, olja och eventuellt kött eller fisk finns det ingen plats för i budgeten. Ännu mindre hyra, elräkning, kläder eller skolavgifter för barnen. Vad göra?

Jens Holm, EU-parlamentariker skrev i juni om västvärldens matspekulation i Östgöta Correspondenten. Läs artikeln här. För att citera från denna: ”FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon varnade nyligen för att de höjda livsmedelspriserna äventyrar millenniemålet om att halvera fattigdomen i världen. Så det är hög tid för snabba åtgärder”.

Här i Bangladesh har man hört att man i väst kör bilar på etanol som tillverkas av bland annat sockerrör, majs och annat ätbart. Är det därför som matpriserna skjutit i höjden, frågar man mig?

För någon vecka sedan var jag ute på en fotoexpedition med Gustav som jobbar i Dhaka för WTO – World Trade Organization. Jag frågade honom om detta och han berättade att någon smart människa i Sydafrika räknat ut att allt en människa behöver för att överleva är en banan och en tesked jordnötssmör om dagen. Han var inte säker på om det innefattade en fysiskt arbetande människa eller en människa som ätit sig mätt dagen innan. Men visst är det skönt att man kan beräkna sådant! (Hör min ironi) Och visst är det skönt att det finns en massa smarta människor i jordbrukssubventionerande länder som tar sig tid att räkna ut detta så att man kan säga det till de människorna här i Bangladesh som köar i timmar i solen för att ta del av det regerings subventionerade riset som säljs för några takka billigare per kilo!!!

//bittert kanske

//ellen

Praktik på Svalornas kontor

Min tid i Dhaka har inte bara bestått av att söka visum och åka båt på Buriganga som ni kanske förstår. Utan syftet med tiden här har varit att se hur Svalornas arbete på det som kallas för ett ”landkontor” ser ut i praktiken och att vara en del av det arbetet i den mån som går. Jag kunde inte ha kommit vid en bättre tidpunkt!

Det började med att vi hade ett möte med alla Svalornas partners här i Bangladesh som handlade om de förändringar som sker i biståndsvärlden just nu med övergången från att arbeta med projekt till att arbeta i program. För er som inte är så insatta i detta innebär projekt kortare arbetsperioder där individuella organisationer söker pengar för särskilda aktiviteter i ett till tre år. Den nya metoden med program ska fungera med flera organisationer med olika aktiviteter som samarbetar mot ett gemensamt, lite snävare mål i femårsperioder. Syftet med förändringen är att insatsen ska bli effektivare och att det ska blir lättare att mäta resultat.

Det var ett mycket intressant möte och jag fick chansen att lära känna och prata med de olika representanterna för de sex organisationerna som deltog. Fem av dem arbetar främst med jordbruksfrågor och bönders rättigheter och en av organisationerna är inriktad på kvinnors rättigheter och empowerment. Jag tycker att det är svårt att i Sverige föreställa sig hur många människor som svenskt bistånd från Sida påverkar och hur varje förändring som bestäms i Sverige måste förstås och förverkligas här där projekten ska bli verklighet. Men jag tror att dessa förändringar kommer att vara positiva i arbetet både för Sverige som givarland och för de mottagande och implementerande organisationerna här. Det kommer i alla fall vara en fascinerande process som jag hoppas kommer att gå bra!

Efter mötet började arbetet på kontoret med årsbidragsansökan för 2009 till Forum Syd. Jag antar att det alltid är en stressig period med tajta deadlines och feedback från Sverige, och så blev det även detta år. Själv kunde jag göra nytta med att översätta de texter som Annierose, Svalornas dansktalande anställda, skrivit på danska och engelska till svenska. Men en kopp svenskt kaffe på morgonen och bra internetuppkoppling gick arbetet ganska smidigt! Ovan kan ni se bilder på Katrin som är ”environmental officer” på Svalornas kontor i Dhaka som häller upp kaffe och Gabrielle som är ”country representative” i mitten. Längst till vänster är jag, på min sista dag på kontoret.

Summan av kardemumman är att det har varit lärorikt och roligt och jag skulle lätt göra det igen om jag fick chansen! //ellen

Modernare sjukhus får man leta efter

Precis efter den enorma glädjen med mitt visum svullnade min högerfot upp till en ballong och gjorde jätte ont. Jag fattade ingenting, ringde försäkringsbolaget;

- Åk till sjukhuset!

- Ok, sa jag och han inte riktigt föreställa mig något som jag skulle kunna vara rädd för.

Men så imponerad jag blev, ubermodernt, rent, snabb hjälp och bra helt enkelt. Men så är det ju så att det är inget vanligt sjukhus jag åkte till utan Apollo, ett dyrt superalternativ som bara de allra rikaste har råd med!

Jag blev runt körd i rullstol av en kille som hjälpte mig hela tiden, fick patientkort och pratade picnic-platser med Dr. Nandkumar på ortopeden. Sen blev det fem dagar sängliggande med antibiotika och ack så hjälplös jag var! Men nu är foten nästan återställd och jag kan ärligt rekommendera ett besök på Apollo Hospital vid sjukdom i Bangladesh!

Peace!

Jag har fått visum!!!

Efter sex resor till Passport och Immigration Office, en massa ifyllda papper, foton, missförstånd och tjat har jag nu fått mitt efterlängtade visum! Till och med den 14 september, då får jag åka till indien och söka därifrån igen! Men ni kan kanske förstå hur glad jag är! Nu kan jag äntligen återvända till Thanapara och återgå till det jag ska göra – praktisera!

Ps Notera mina rosa kläder!

//ellen

Tre veckor i Dhaka

Tre veckor i landets huvudstad har förändrat min syn på denna miljonstad. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla Dhaka men staden är varken omöjlig att hitta i, farlig på grund av rån och mord eller tråkig och grå av avgaser. Tänkte visa er några bilder från en båtresa(överst) med Svalornas anställda Hassan(blå t-shirt) på Buriganga river, samt en serie bilder inifrån det 330 år gamla Lalbagh Fort i sydvästra Dhaka(nederst).

Kärlek!

Alright…visum-uppdatering igen.

Jag har inte fått visum, men jag har inte heller blivit utkastad ur landet. Jag fick tre dagar till av ovisshet.
Eller först fick jag avslag, sen kom snälla-tanten och sa att jag visst skulle få stanna, och hon lyckades övertala snubben som gav mig avslag att överväga datumen igen. Så nu ska jag tillbaka dit om tre dagar.
Fördelen med Bangladesh system är att man inte är olaglig så länge man har en ansökan inne som är under behandling. Men systemet är också helt oberäkneligt, jag har fått tre olika datum som jag ska lämna landet, av de fyra gånger som jag varit på Passport och Immigration Office. Bara snälla tanten har sagt samma sak två gånger.
Så om tre dagar gäller det igen. Rosa kläder och guldörhängen. Stort leende och kopior på alla papper som jag någonsin ägt. Jag hoppas verkligen att snälla tanten är där då. Jag tror hon gillar rosa!

//ellen

Anställningsfrågor

Min kompis Dorjee har för övrigt betalat en munk i indien för att sitta och be hela dan idag för att jag ska få visum…Jag visste inte ens att man kunde ”anställa” munkar…

Hoppas det hjälper i alla fall.

Själv har jag anställt Hassan från Svalornas kontor som tolk…jag tror det kommer hjälpa, om inte annat med att få mig att förstå varför jag måste dra till indien.

Yes!

Ber om ursäkt för radiotystnaden

Är så himla vrålnervös idag.
Total underkastelse för systemet.
Idag kommer domen.

Jag ska ansöka om visum förlängning och klockan fem i eftermiddag vet jag svaret. Har inte kunnat producera något vettigt att skriva här på bloggen fören jag vet om jag får stanna.

Är för övrigt idag iklädd en cerise, vit och guldfärgad salwar kamesh.
Hoppas bara de på Passport och Immigration Department gillar rosa...

Ska höra av mig igen när jag vet.

Wish me luck!

Eko-odlingar och klädesförsäljning, varje dag har guld i mun…

Varje dag får jag lära mig massa nya grejjer. Två av mina arbetsdagar tänkte jag beskriva här.

I lördags så åkte jag och tre andra tjejer från TSDS till Rajshahi och TSDS affär där de säljer de kläder som tillverkas för den lokala marknaden. Tyvärr har butiken gått back i cirka ett år och de har bett mig om hjälp med att vända detta. Jag har absolut ingen aning om vi kan lyckas men vi har tre månader på oss att försöka. Sen är pengarna slut. Vi städade och organiserade och försökte göra fint. Det största problemet var att allt i butiken var täckt av spindelväv och en hel hjord av välmående spindlar som vi försökte omplacera. (Internaly displaced Spiders(IDS)). Men det var kul, finns fortfarande mycket kvar att göra men butiken ser redan otroligt mycket bättre ut…

Sen i söndags så åkte jag ut med Mr Deb på fältbesök i två byar i området. Han arbetar med böndernas möjligheter att förbättra sin situation. Detta görs på flera olika sätt, dels gruppverksamhet där bönderna kan diskutera sina odlingssätt med andra bönder och på så vis hjälpa varandra. I grupperna kan de också få utbildning om hur man kan förbättra sina skördar och hur man odlar mer ekologiskt hållbart. Detta går på sätt och vis hand i hand eftersom de som använder besprutningsmedel ofta tar lån för att köpa in medlet, första året blir skörden bra men andra året är insekterna resistenta mot medlet och det krävs mera medel vilket ofta försätter bönderna i stora skulder. På så vis föds en ond cirkel som inte bara försätter bönderna i mer och mer skulder utan också dödar flera tusen insekter som inte skadar grödorna de odlar. Alltså i onödan och inte så bra för ekosystemet.

Thanapara uppmuntrar bönderna att använda ekologiska odlingsmetoder som olika slaggs komposter, fiffiga insektsfångare och andra smarta lösningar istället för besprutning. Jag fick se några av dessa.

Bland annat zucchini odlingen ovan som man bygger en insektsfångare av en burk med vatten och lite diskmedel i. Genom ett hål i burken kommer insekten in och sen fastnar i diskmedlet. Detta attraherar då bara de insekter som är skadliga för grödan och inte de tusentals andra som är nödvändiga för odlingen. Jag kollade också in några olika former av komposter. Nedan är bilder på en bonde som visar sin mask kompost som bara tar 45 dagar innan den är färdig att användas som gödning på fälten.

Jag har också fått det förklarat för mig hur viktiga dessa diskussions grupper är för empowerment processen för kvinnorna här i landet. Detta eftersom de gör halva jobbet med odlingen men oftast inte får del av stålarna. Kvinnorna i Bangladesh jobbar mest hemifrån, detta innebär förberedelse av fröna som ska planteras, köksträdgårdar för familjens egna bruk och bearbetning av grödorna innan de kan tillagas, såsom torkning, malning och rengöring. Männens sköter vanligtvis arbetet på fältet, med plöjning, plantering, underhåll och skördning. Det är ju efter skörden som försäljningen kommer, och den sköter männen, alltså är det dem som får cashen. Genom att i dessa diskussionsgrupper uppmuntra kvinnans roll i processen och hennes del i resultatet hoppas man på en jämnare fördelning och större diskussion inom familjen vad pengarna ska gå till. Detta är inte bara viktigt för den enskilda kvinnans empowerment utan också för familjens ekonomi eftersom kvinnor ofta är mer benägna att spendera pengarna på utgifter som gynnar barnen och familjens framtid. Därmed inte sagt att alla män super bort skördepengarna, men några.

Detta känns som mycket information på en gång!

//ellen

Jag landar på jorden igen…och skapar vardag.

Jag har flummat lite och känt mig lite riktningslös på sistone. Visumhistorien svepte bort mattan under fötterna på mig och jag behövde verkligen komma tillbaka till thanapara för att landa igen. Nu har jag haft två jättebra dagar av engagemang och arbetsvilja. Och jag känner att mina fötter börjar rota sig och skapa vardag här.

För att dela med mig av den vardagen kan jag visa några bilder på mitt rum under dagar som vi har ström och stunder då den saknas. Det är som ni ser ganska stillsamt här, jag blir mer och mer bekväm, behöver inte ens ha schal (utom imorgon för då kommer en massa Imamer hit) och i förrgår hade vi en jordbävning som mätte 5.1 på Richter skalan som jag inte ens märkte (så bekväm är jag!).

Tyvärr har jag fått en snabb släng av vilja röra på mig så när Mr Tadjul erbjöd sig att ta med mig på karate träning imorgon vid 5 på morgonen så tackade jag glatt ja (något jag tok-ångrar nu eftersom jag måste gå upp vid 04.30 men vi får se). Ska prova några dagar i alla fall.

Varje dag käkar jag rooti(platt vete bröd) till frulle med potatis och banan, till lunch ris och dhal(linsröra) och till kvällsmat pannkaka med banan. Och där emellan minst tre mangos. Så gött är det. Längtar lite efter pasta och svenska grönsaker men det försöker jag förtränga.

Mina älskade och hatade (eftersom de är så svåra) bangla lektioner börjar igen imorgon och sen ska jag försöka plocka in lite fältbesök på microkreditgrupper denna vecka och så arbetet i kläd affären så klart. Där har ni min vecka!

BIG LOVE!
tills nästa gång//ellen

Dhaka...forsoning och talamod...

Hej
nu ar jag i Dhaka, huvudstaden med minst 12 miljoner invanare och 800 000 rikshaws(cykeltaxis - kolla in bilden nedan).
allt har gatt at helvete och byggts upp igen. inte dhaka da utan min smatt naiva vision om att fa sex manaders visum. jag fick 25 dagar!
det spelade ingen roll att jag kunde saga att jag gillade bangladesh valdigt mycket pa bangla. de var sten harda! sa om mindre an en manad maste jag lamna landet.
jag har tjutit, varit javligt forbannad och otroligt trott - och ensam. jag fattar inte bangla! plus att det sporegnar hela tiden! sa ni kanske kan forestalla er scenariot...bajs helt enkelt.

men nu tror jag att det kanns lugnt igen.

nar det var som varst, samlade jag mina energier och begav mig till Svalornas kontor. de var sa snalla, jag fick importerat kaffe, sockerkaka och lugn och ro undan regnet. fick prata svenska och ha fikapaus. sen var det bara att inse faktum. jag kommer att behova aka till indien flera ganger. men det far det vara vart. vet inte hur ordspraket lyder men det man maste kampa hart for, brukar oftast visa sig vara det basta!
nu har jag hangt med svalornas bangladeshiska anstallda Hassan och kollat in dhaka fran en annan vinkel i tva dagar och det har visat sig att staden inte ar sa dum anda! imorgon ska jag tillbaka ut pa landet till thanapara och det ska bli galet skont!

Peace, love and fruitjuice!
ellen

Thanapara, den vackraste platsen pa jorden

Skrev detta for en vecka sedan men lagger upp det nu.

Det ar sa himla fint har. Sa gront att om jag skulle grata sa skulle det komma grona tarar!

Jag har gjort en arbetsplan nu med Mr Raihan, chefen for byutvecklingsprojektet och forsokt komma igang med lite rutiner! Borjat med bangla lektioner varje morgon vid 8 och vid nio borjar arbetet pa kontoret, i klad butiken i rajshahi eller pa faltbesok av nagot av thanaparas projekt!

Monsunen har dock hindrat mig flera ganger fran faltbesok men det ar bara att planera en ny dag och forsoka igen! Som med allt annat i livet...

Annars ar allt bra, ska aka till Dhaka pa mandag for att fjaska till mig ett visum for 6 manader!

Ami Posundo kori Bangladesh! Jag gillar bangladesh pa bangla...detta ar mitt hemliga knep om jag far problem...

Yeah!

Wish me luck!

Khatal, bangladesh stolthet och nationalfrukt!

Khatal som den heter pa bangla, eller jack fruit pa engelska ar bangladeshs stolthet. Maste bara ta tillfallet i akt att visa nagra bilder pa denna galna frukt.

Khatal ar kukonger stora som ett eller ibland tva huvud, kladda med taggar och innuti fyllda med sota, gula slem knyten med karnor. helt vansinnigt, ganska goda, men mest vackra for ogat tycker jag...

Jag gråter för jag ska gifta mig…

Jag ska inte gifta mig. Det var en kvinna som sa så idag till mig och två andra på kontoret. Det är torsdag förmiddag och jag sitter och läser en rapport om empowerment inne på TSDS kontor när två unga kvinnor kommer in genom dörren. De hälsar inte på mig, eftersom de inte känner mig utan tittar direkt på min kollega som är chefen för arbetet i textilfabriken. Sen brister den ena kvinnan ut i gråt. Jag fattar ju så klart ingenting eftersom konversationen förs på bangla. Kvinnan som kommer med henne börjar skratta och det gör också mina två manliga kollegor på kontoret. Jag frågar varför de skrattar när hon gråter och de svarar att hon ska gifta sig och måste därför sluta sitt arbete på TSDS textilfabrik. Kvinnan brister ut i ännu ett gråtanfall och jag får veta att hon arbetat för textilfabriken i 7,5 år och att hon var mycket duktig. Min kollega säger till henne att det är synd att hon slutar eftersom hon var så duktig, och alla skrattar ännu en gång.

När kvinnorna gått frågar jag min kollega om hon ville gifta sig. (Det är otroligt känsligt att ställa såna frågor eftersom jag inte vill kritisera eller verka dömande på något sätt). Ja, det ville hon. Men varför gråter hon då? Frågar jag. För att det var familjens val och hon måste flytta långt bort för att gifta sig.

Jag hade verkligen bestämt mig innan jag åkte för att skildra positiva händelser med min tid i Bangladesh, men den här situationen var jag tvungen att skriva om. Jag blev så tagen av hennes obefintliga valmöjlighet och att hon ändå så tydligt visade att det inte var hon som ville gifta sig. Se det som en observation om ni vill.

Sorry om jag drog ner er//ellen

Ankomst till mitt nya hem…

Skrev detta for tva veckor sedan men lagger upp det nu...sorry internet...ni vet..

Nu är jag framme i byn Thanapara! Mitt hem för de kommande sju månaderna!
Jag blev hämtad i måndags av två män med blommor och en liten skyllt med mitt namn på flygplatsen i Dhaka. Immigration gick trotts omständigheterna bra och jag lyckades hålla käften om alla de grejer som jag visste att jag inte skulle säga.
Vi fick tag i bussbiljetter till Rajshahi samma dag och sedan vidare med jeep till Thanapara därifrån. Jag var framme klockan halv två på natten, totalt utpumpad men såå glad. Äntligen var jag här!
Nästa dag fick jag veta att jag kommit mitt i mango säsongen som för mig började med tre mangos till frukost. Då kunde jag bara två ord på bangla som Kati lärt mig vilket var orden för just mango och banan.
Det har varit ett ändlöst hälsande och jag har så många namn i huvudet att det kommer ta mig två månader att bara sortera ut alla. Så fort jag får en minut för mig själv smyger jag in på mitt rum och skriver ner de namn jag kommer ihåg.
Jag har också redan fått sjunga i äkta bangla-sed! Tack vare åren i musikklass står jag i alla fall inte helt handfallen när det gäller texten på några svenska visor. Mest är det barnen som ber mig men också lärarna i skolan och de på kontoret.

En jättefin grej är att alla kvinnorna här kallar mig för Sister! Tydligen gör man så på bangla också men det får mig att känna mig så välkommen. Ett annat smeknamn jag fått här av kvinnorna i köket är babbi, som ska betyda två saker; farmor eller bäbis. Frågan är bara vilket som de menar?

I alla fall! Jag kämpar på med bangla språket och jag har hela tiden minst hundra lärare som står redo att hjälpa mig. De ger mig små lappar med ord eller fraser som jag ska lära mig och varje ord jag yppar resulterar i stora applåder! Så kämparglöden brinner som faan!

BIG LOVE TILL ER ALLA!
Nu måste jag fortsätta jabba! Yeah!
// ellen

Carla, monsunen och indien som lämnar spår i alla sina gäster…

Min fina vän Carla har besökt mig i indien för en kort vecka! Jag mötte henne på flygplatsen i Delhi och lämnade henne en vecka senare, en dag innan jag själv flög till Bangladesh.

Det blev en mycket speciell vecka eftersom det blev veckan då monsunen officiellt kom till norra indien detta år. Den har varit på gång ett tag men förutspåddes inte anlända fören i slutet av denna månad. För mig var det en galen erfarenhet, har varit lite rädd för regnet eftersom jag aldrig levt i monsunland tidigare och ska göra det nu i 2 månader, men det var hel-galet och ganska kul. När vi skulle lämna McLeod Ganj med allt mitt bagage, en fjällräven ryggsäck, en 19 kg(och säkert mer nu för jag har köpt böcker) tung väska och en gigantisk data-väska med tusen grejjer som absolut inte får bli blöta. Så skulle det såklart stört regna. Vattenfall uppenbarade sig överallt från höjderna och brunt ler vatten rann ner för gatorna. Som tur var hade vi köpt regn ponchos dagen innan så jag kunde skydda datorn lite men vad jag inte tänkte på var att bussarna inte heller är vana vid regnet, eller vana är de men inte anpassade. Så det fanns flera vattenfall in i bussen också! Men datorn klarade sig för jag sitter och skriver på den nu…men det är roligt att åka buss i 15 timmar dyblöt.

Carlita och jag försökte hinna med det mesta möjliga denna korta vecka. I Dharamsala besökte vi templet, tibetanska museet och hann även med en vandring upp till Triund varifrån man kan se glaciären! Massor med momos, ingefärs-te och hide and seek kakor. På måndagskvällen hölls också en ljus demonstration för de tibetaner som nyligen tillfångatagits i Lhasa. I Delhi han vi också med lite shopping, Hanuman tempel och Gandhi museum innan det var dags för Kali att åka hem till Sverige i lördags natt.

Indien har lämnat spår i mig även denna gång, på sätt jag inte tidigare kunnat ana. Det har varigt tre underbara veckor av semester och mental förberedelse inför praktiken som nu stundar. Bangladesh är ett land jag så länge velat upptäcka, språket, musiken, floderna och gräsrotskampen gör landet unikt på kartan och jag ska försöka dela med mig av allt jag kan!
Jag lovar! Peace out! ellen

H.H. Dalai Lamas Teaching

Den 5e och 6e Juni hade H.H. Dalai Lama sin andra ”teaching” i Dharamsala detta år. Under två dagar fick eleverna på TCV (Tibetan Childrens Village) chansen att ställa sina egna frågor till ”His Holiness” om buddhism och framtiden för det tibetanska folket. Allmänheten var välkommen att sitta på skolgården utanför aulan och lyssna via ett högtalarsystem och en tv som visade bilder inifrån salen. Jag och Dorjee var självklart där med en liten radio och hörlurar eftersom H.H.D.Ls teachings alltid hålls på tibetanska men direktöversätts till engelska och kinesiska och sänds via radio. (Kinesiska eftersom många unga tibetaner inte fått studera på sitt eget språk på samma nivå som mandarin, därför förstår de lättare så).

För att komma till TCV får man gå nästan en timma upp i bergen, en väg som alla skolbarn går varje dag fram och tillbaka till McLeod Ganj. Skolan startades som ett av de första projekten efter att det tibetanska folket erhållit exil av den indiska regeringen. Det är H.H.D.L syster som startat skolan och hon kallas för de tibetanska barnens moder. Alla barnen kallar henne för Amala. Ama betyder moder och La står för äldre person eller någon som man ser upp till.

Ämnet denna gång varierade och jag hade ibland svårt att följa översättningen pga dålig mottagning eller svåra buddhistiska ord från texter jag inte känner till. Basen på teachingen handlar alltid om hur man ska praktisera Dharma (religionen/läran) och hur man ska leva för bättre karma. Tyvärr missade jag att han talade om djurs rättigheter och vikten av att skydda djur som vi inte kan föda upp själva från utrotning. Men av det jag lyckades höra handlade en del svar om vikten för barn att spendera tid med sina föräldrar.

Den första bilden är från första dagen när alla med förväntansfulla steg anländer till teachingen, andra bilden är min radio, tredje bilden jag och fjärde bilden visar hur alla samlas si nära tv-skärmen under tältet som möjligt för att se bilder på Dalai Lama.

Dorjee, träden och flyktingkortet.

Jag har spenderat mycket av dessa tre veckor med min nya vän dorjee, vi har vandrat i bergen, åkt motorcykel, gått Koran runt templet och fixat flyktingkort.
Flyktingkortet är ett slags identitetskort som varje tibetan behöver när de anländer till Indien eftersom de annars kan bli gripna eller trakasserade av den indiska polisen om de befinner sig på fel plats vid fel tillfälle eller är ute efter tio på kvällen. Det kallas för Refugee Card och när du har det kan du ansöka om pass från den tibetanska regeringen i exil.

Det tog några timmar för oss att fixa kortet eftersom det bara gällde en förnyelse. För vissa kan det ta flera år att få kortet för första gången. Ibland kräver nämligen myndigheterna mutor och ibland slutar de helt enkelt att ge ut korten. Vilket självklart orsakar stora problem för dem som drabbas.

För mig var det en intressant upplevelse. Dorjee som inte brydde sig så mycket att skriva ner genom vilka städer han anlände till i Nepal och Indien när han korsade gränsen, samt vilka datum han kom osv. har det inte lätt. Varje år måste han förnya kortet och varje år chansar han på nya ställen och tidpunkter. Räcker det inte med att han vet att han kom 2001? Och han är i indien nu, varför måste de veta vilka städer han kom igenom? Ni fattar, den indiska polisen ser bara problem…

Men det gick fort och efter några timmars väntan i skuggan under träden kommer någon och slänger ut en stor påse kort precis på mig. Alla andra som väntar börjar springa emot mig och jag skakar av mig korten och flyr fältet eftersom alla vill skynda sig att hitta sitt eget kort för att se om de fått det beviljat. Det var en galet kul scen men påminner mig om den rädslan jag själv har över att förlora passet utanför Sverige.

//ellen

Sonam och drömmen om europa

Sonam är min vän som jag mötte förra gången jag var i McLeodGanj på vägen till en annan by. Han är munk aspirant skulle man kunna säga. ”Chando domba” heter det på tibetanska och innebär en person som inte ännu tagit ”tillflykt” till dharma(läran/religionen) men har bestämt sig för att det är den vägen som man vill välja. Därför bär han munk dräkt och har bott i kloster här i Indien.

Han är tok-kool. Vandringen över Himalaya, valde han att göra ensam, eftersom det är större chans att klara sig undan de kinesiska gränsvakterna då. På ryggen bar han 40 kg tsampa, på engelska barley och två kilo smör. Detta gjorde han gröt på och värmde även när smöret härsknat. Vandringen tog honom 30dagar och han hade ca 300 rupies (under 50kr) med sig. I Nepal fick han hjälp på Tibetan Refugee Reception Center med mat, kläder, sovplats och vård. Samt en bussbiljett till Indien och Dharamsala för att träffa H.H. Dalai Lama.

Nu studerar han engelska på alla sätt som erbjuds. Och jag är en av de utlänningar som haft många lektioner med honom. Han vill nämligen till Europa och arbeta. Med vad spelar ingen roll, han är bara nyfiken, vill ha ett bättre liv och vill söka friheten. Men för tibetaner utan mycket pengar är den långt borta även efter ankomsten till Indien. De får inte bygga hus, äga mark eller reparera husen de hyr. Utan flyktingkortet kan de inte gå ut på kvällarna eller lämna staden Dharamsala. De flesta har inte indiskt medborgarskap utan hoppas återvända till Tibet en dag och har därför ingen möjlighet att rösta i indiska val eller några andra demokratiska rättigheter. Den största chansen de har är att gifta sig med en europé eller amerikan för att lämna landet. Detta är inget val för någon som vill bli munk.

Det finns de som lyckliga få som får lämna landet på grund av att de varigt politiska fångar och har bevis som stöder detta. En man och hans fru som är vänner till mina vänner, fick åka till Australien. Hus, möbler och resan är betald. Och när de anländer får de medborgarskap rakt i handen, alla papper klara! Eftersom han suttit många år i fängelse i Kina. Men för de flesta går det som min vän Sonam, han har väntat på att sin ansökan om pass ska gå igenom i tre år. Förra gången vi sågs sa han till mig, jag är i Europa nästa gång du kommer! Men nu säger myndigheterna att de kanske har tid att behandla hans pass-ansökan i september. Inte för att detta på något sätt innebär att han kan komma till Europa för att arbeta….så klart.

Ett ögonblick och tiden passerar

Det har gått lite tid sedan min senaste uppdatering. Tre veckor i Indien passerade på ett ögonblick, och min semester är nu över! Nu har jag anlänt till min praktik på Thanapara Swallows i Bangladesh och börjat min introduktion här, vilket känns fantastiskt att äntligen, äntligen vara här och börja vad det nu är jag ska börja med!

Jag ska berätta om Bangladesh praktiken, men tänkte börja med att visa några glimpses av tiden i Indien först.
///ellen

Nobulinka med Dorjee...

Jag vet att man inte ska göra saker som pappa inte skulle ha gjort men jag har åkt motorcykel för andra gången den här veckan och det är tok-kul! Vi lånade Dorjees brors motorcykel och körde ner i dalen på de slingrade vägarna ner för berget till själva staden Dharamsala. Jag är egentligen i det lilla samhället Mc Leod Ganj nån mil upp i bergen. Sen ut på landet igen och bort till Nobulinka, H.H. Dalai Lamas sommarresidens i Tibet som byggts upp igen här i Indien som ett stort tempel med fantastiska målningar och jättevacker blomstrande trädgård med massor med fåglar och fjärilar. Det är så fridfullt och lugnt där att det känns som om man kommit till en annan värld! Bilderna är från utanför templet i trädgården.

Nu ska jag skriva arbetsbeskrivning till praktiken i Bangladesh!

Big Love!