slutet gott, allting gott...

Mina sista sju dagar i bangladesh.

Onsdag – (i förrgår) blev rentvådd på immigration då polisen officiellt erkände att de gjort fel i utredningen och jag är alltså inte längre misstänkt. Fick ingen ursäkt men ett exit permit så att jag kan/och måste lämna landet inom sju dagar. På Julafton.

Torsdag - (igår) lyckades tigga till mig ett indiskt express visum samt ta mig med tåg till thanapara. Khaleda Zia (före detta premiärministern) skulle besöka grannbyn Sardah men när hon inte hade kommit vid elva på kvällen så åkte jag hem. Trött efter tokig vecka.

Fredag - (idag) packar ihop mitt liv i bangladesh, lunch hos Mr Raihan och hans familj. På kvällen blir det sista te-hänget med grabbarna grus i grannbyn och förberedande för morgondagens hetts intervjuer.

Lördag - blir hämtad av Shadina vid 6.30 för att besöka hennes hem, kolla vad hon gör för arbete innan hon börjar jobba på textilfabriken vid 9.00. Sedan hem till Monoara för samma ändamål. 9.00 djupintervjuer med båda kvinnorna om empower-händelser i deras liv och sen renskrivning.

Söndag - De sista förändringarna på Svalornas produkter ska fixas. På kvällen blir det cultural show på en sandfraktarbåt och jag hoppas att alla jag känner kommer. Jag ska försöka få ihop en poi show och bjuda på lakrits och gott och blandat godis.

Måndag - Skickar hem saker till sverige. Tåg till Dhaka.

Tisdag - Hämtar mitt indiska express visum.

Onsdag - (julafton) flyger till Delhi (inshallah!) och firar jul på ett sunkit hotel ensam i turistkvarteren...

Nu rullar hjulen...

Allting kan verkligen ändras i ett ögonblick här. Man kan aldrig ta något för givet bara för att det har funkat förut och när man precis tror att man "fattat" något och kan slappna av - så slår något nytt till.

Jag får tyvärr lov att lämna landet ännu tidigare än jag hoppats på. Detta eftersom de har startat en polisutredning mot mig som säger att jag jobbar här. Allting började med en (trodde jag) rutinintervju på lokala polisstationen i Chargath för två veckor sedan och jag gick dit med chefen för organisationen och en annan snubbe. Intervjun var på bangla så jag försökte att knipa ihop för att inte säga något fel och lät de andra föra min talan.

Sen igår så gick jag till immigration här för att hämta ut mitt förlängda visum som jag har haft inne på ansökan sedan en månad ungefär. Allting såg jätte bra ut på morgonen men när jag kom tillbaka efter lunch fick jag onda ögat av alla på kontoret. Jag skojjade lite och anade inga oråd förrens jag blev inkallad till högsta chefen för intervju (inte rutinsak). Att hennes första fråga var vilken typ av arbete jag gör för min NGO och varför jag ansökte om turistvisum gjorde mig dock ganska orolig.

Efter intervjun stod det klart att det inte blir något förlängt visum eftersom polisundersökningen sade att jag jobbar här. Så istället ska jag söka om ett "exit permit" så att jag hinner hämta mina saker i byn och säga hejdå till alla. Samt försöka få ett magiskt fort visum till Indien. Sen blir det ut ur landet så fort som möjligt. Vilket känns som ett så sjukt tråkigt slut på denna fantastiska resa.

Nu kan jag i dagsläget inte lämna landet och inte stanna heller. Så mysigt är det här. Och om jag får lämna landet så tror jag att jag flyger ut på självaste julafton. Antingen till Indien eller Nepal.
Guld!

All min kärlek!

Få se nu hur jag löser detta.

Det är inte för intet som jag inte uppdaterar bloggen. Nu är det nämligen bråda tider – en och en halv månad tills hemfärd och alla hönsen är inte i hönsgården ännu. Min rapport om empowerment blir ständigt lidande på grund av anledningar som inte duger.

En av det dåliga anledningarna var igår. Det var fröutdelning på TSDS. Japp, vardag (risfrön alltså). Jag blir då tillbedd att vara med som den flashiga utlänningen som ska hålla tal om jordbruk lite spontant ibland trots att jag inte kan någonting om den saken.

- Ellen, hur många procent av Sveriges yta är täckt av skog?
- Eeee, jag vet inte riktigt…
- Men hur många procent är uppodlad då?
- Jag kan kolla upp det på nätet om du vill?

Alla tror att jag kan en massa om lite allt möjligt, bara för att jag är utlänning. Jag försöker vara fiffig och komma med uppmuntrande kommentarer, men allt jag vill är att sitta i lugn och ro på kontoret med min rapport. Och inte att det ska erbjudas så mycket spännande saker som en praktikant kan lära sig nya saker av att vara med på!

Nu är det dags att samla ihop hönsen. Bilden ovan visar hur det kan vara att vara här.
Dessutom har vi just fått hundvalpar också. Sex stycken och jag har blivit småflickan som springer runt och bär på dem.

Hoppas ni har det stabilt!
/ellen