Dorjee, träden och flyktingkortet.

Jag har spenderat mycket av dessa tre veckor med min nya vän dorjee, vi har vandrat i bergen, åkt motorcykel, gått Koran runt templet och fixat flyktingkort.
Flyktingkortet är ett slags identitetskort som varje tibetan behöver när de anländer till Indien eftersom de annars kan bli gripna eller trakasserade av den indiska polisen om de befinner sig på fel plats vid fel tillfälle eller är ute efter tio på kvällen. Det kallas för Refugee Card och när du har det kan du ansöka om pass från den tibetanska regeringen i exil.

Det tog några timmar för oss att fixa kortet eftersom det bara gällde en förnyelse. För vissa kan det ta flera år att få kortet för första gången. Ibland kräver nämligen myndigheterna mutor och ibland slutar de helt enkelt att ge ut korten. Vilket självklart orsakar stora problem för dem som drabbas.

För mig var det en intressant upplevelse. Dorjee som inte brydde sig så mycket att skriva ner genom vilka städer han anlände till i Nepal och Indien när han korsade gränsen, samt vilka datum han kom osv. har det inte lätt. Varje år måste han förnya kortet och varje år chansar han på nya ställen och tidpunkter. Räcker det inte med att han vet att han kom 2001? Och han är i indien nu, varför måste de veta vilka städer han kom igenom? Ni fattar, den indiska polisen ser bara problem…

Men det gick fort och efter några timmars väntan i skuggan under träden kommer någon och slänger ut en stor påse kort precis på mig. Alla andra som väntar börjar springa emot mig och jag skakar av mig korten och flyr fältet eftersom alla vill skynda sig att hitta sitt eget kort för att se om de fått det beviljat. Det var en galet kul scen men påminner mig om den rädslan jag själv har över att förlora passet utanför Sverige.

//ellen