Sonam är min vän som jag mötte förra gången jag var i McLeodGanj på vägen till en annan by. Han är munk aspirant skulle man kunna säga. ”Chando domba” heter det på tibetanska och innebär en person som inte ännu tagit ”tillflykt” till dharma(läran/religionen) men har bestämt sig för att det är den vägen som man vill välja. Därför bär han munk dräkt och har bott i kloster här i Indien.
Han är tok-kool. Vandringen över Himalaya, valde han att göra ensam, eftersom det är större chans att klara sig undan de kinesiska gränsvakterna då. På ryggen bar han 40 kg tsampa, på engelska barley och två kilo smör. Detta gjorde han gröt på och värmde även när smöret härsknat. Vandringen tog honom 30dagar och han hade ca 300 rupies (under 50kr) med sig. I Nepal fick han hjälp på Tibetan Refugee Reception Center med mat, kläder, sovplats och vård. Samt en bussbiljett till Indien och Dharamsala för att träffa H.H. Dalai Lama.
Nu studerar han engelska på alla sätt som erbjuds. Och jag är en av de utlänningar som haft många lektioner med honom. Han vill nämligen till Europa och arbeta. Med vad spelar ingen roll, han är bara nyfiken, vill ha ett bättre liv och vill söka friheten. Men för tibetaner utan mycket pengar är den långt borta även efter ankomsten till Indien. De får inte bygga hus, äga mark eller reparera husen de hyr. Utan flyktingkortet kan de inte gå ut på kvällarna eller lämna staden Dharamsala. De flesta har inte indiskt medborgarskap utan hoppas återvända till Tibet en dag och har därför ingen möjlighet att rösta i indiska val eller några andra demokratiska rättigheter. Den största chansen de har är att gifta sig med en europé eller amerikan för att lämna landet. Detta är inget val för någon som vill bli munk.
Det finns de som lyckliga få som får lämna landet på grund av att de varigt politiska fångar och har bevis som stöder detta. En man och hans fru som är vänner till mina vänner, fick åka till Australien. Hus, möbler och resan är betald. Och när de anländer får de medborgarskap rakt i handen, alla papper klara! Eftersom han suttit många år i fängelse i Kina. Men för de flesta går det som min vän Sonam, han har väntat på att sin ansökan om pass ska gå igenom i tre år. Förra gången vi sågs sa han till mig, jag är i Europa nästa gång du kommer! Men nu säger myndigheterna att de kanske har tid att behandla hans pass-ansökan i september. Inte för att detta på något sätt innebär att han kan komma till Europa för att arbeta….så klart.
Han är tok-kool. Vandringen över Himalaya, valde han att göra ensam, eftersom det är större chans att klara sig undan de kinesiska gränsvakterna då. På ryggen bar han 40 kg tsampa, på engelska barley och två kilo smör. Detta gjorde han gröt på och värmde även när smöret härsknat. Vandringen tog honom 30dagar och han hade ca 300 rupies (under 50kr) med sig. I Nepal fick han hjälp på Tibetan Refugee Reception Center med mat, kläder, sovplats och vård. Samt en bussbiljett till Indien och Dharamsala för att träffa H.H. Dalai Lama.
Nu studerar han engelska på alla sätt som erbjuds. Och jag är en av de utlänningar som haft många lektioner med honom. Han vill nämligen till Europa och arbeta. Med vad spelar ingen roll, han är bara nyfiken, vill ha ett bättre liv och vill söka friheten. Men för tibetaner utan mycket pengar är den långt borta även efter ankomsten till Indien. De får inte bygga hus, äga mark eller reparera husen de hyr. Utan flyktingkortet kan de inte gå ut på kvällarna eller lämna staden Dharamsala. De flesta har inte indiskt medborgarskap utan hoppas återvända till Tibet en dag och har därför ingen möjlighet att rösta i indiska val eller några andra demokratiska rättigheter. Den största chansen de har är att gifta sig med en europé eller amerikan för att lämna landet. Detta är inget val för någon som vill bli munk.
Det finns de som lyckliga få som får lämna landet på grund av att de varigt politiska fångar och har bevis som stöder detta. En man och hans fru som är vänner till mina vänner, fick åka till Australien. Hus, möbler och resan är betald. Och när de anländer får de medborgarskap rakt i handen, alla papper klara! Eftersom han suttit många år i fängelse i Kina. Men för de flesta går det som min vän Sonam, han har väntat på att sin ansökan om pass ska gå igenom i tre år. Förra gången vi sågs sa han till mig, jag är i Europa nästa gång du kommer! Men nu säger myndigheterna att de kanske har tid att behandla hans pass-ansökan i september. Inte för att detta på något sätt innebär att han kan komma till Europa för att arbeta….så klart.
No comments:
Post a Comment