Jag ska inte gifta mig. Det var en kvinna som sa så idag till mig och två andra på kontoret. Det är torsdag förmiddag och jag sitter och läser en rapport om empowerment inne på TSDS kontor när två unga kvinnor kommer in genom dörren. De hälsar inte på mig, eftersom de inte känner mig utan tittar direkt på min kollega som är chefen för arbetet i textilfabriken. Sen brister den ena kvinnan ut i gråt. Jag fattar ju så klart ingenting eftersom konversationen förs på bangla. Kvinnan som kommer med henne börjar skratta och det gör också mina två manliga kollegor på kontoret. Jag frågar varför de skrattar när hon gråter och de svarar att hon ska gifta sig och måste därför sluta sitt arbete på TSDS textilfabrik. Kvinnan brister ut i ännu ett gråtanfall och jag får veta att hon arbetat för textilfabriken i 7,5 år och att hon var mycket duktig. Min kollega säger till henne att det är synd att hon slutar eftersom hon var så duktig, och alla skrattar ännu en gång.
När kvinnorna gått frågar jag min kollega om hon ville gifta sig. (Det är otroligt känsligt att ställa såna frågor eftersom jag inte vill kritisera eller verka dömande på något sätt). Ja, det ville hon. Men varför gråter hon då? Frågar jag. För att det var familjens val och hon måste flytta långt bort för att gifta sig.
Jag hade verkligen bestämt mig innan jag åkte för att skildra positiva händelser med min tid i Bangladesh, men den här situationen var jag tvungen att skriva om. Jag blev så tagen av hennes obefintliga valmöjlighet och att hon ändå så tydligt visade att det inte var hon som ville gifta sig. Se det som en observation om ni vill.
Sorry om jag drog ner er//ellen
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment