Skrev detta for tva veckor sedan men lagger upp det nu...sorry internet...ni vet..
Nu är jag framme i byn Thanapara! Mitt hem för de kommande sju månaderna!
Jag blev hämtad i måndags av två män med blommor och en liten skyllt med mitt namn på flygplatsen i Dhaka. Immigration gick trotts omständigheterna bra och jag lyckades hålla käften om alla de grejer som jag visste att jag inte skulle säga.
Vi fick tag i bussbiljetter till Rajshahi samma dag och sedan vidare med jeep till Thanapara därifrån. Jag var framme klockan halv två på natten, totalt utpumpad men såå glad. Äntligen var jag här!
Nästa dag fick jag veta att jag kommit mitt i mango säsongen som för mig började med tre mangos till frukost. Då kunde jag bara två ord på bangla som Kati lärt mig vilket var orden för just mango och banan.
Det har varit ett ändlöst hälsande och jag har så många namn i huvudet att det kommer ta mig två månader att bara sortera ut alla. Så fort jag får en minut för mig själv smyger jag in på mitt rum och skriver ner de namn jag kommer ihåg.
Jag har också redan fått sjunga i äkta bangla-sed! Tack vare åren i musikklass står jag i alla fall inte helt handfallen när det gäller texten på några svenska visor. Mest är det barnen som ber mig men också lärarna i skolan och de på kontoret.
En jättefin grej är att alla kvinnorna här kallar mig för Sister! Tydligen gör man så på bangla också men det får mig att känna mig så välkommen. Ett annat smeknamn jag fått här av kvinnorna i köket är babbi, som ska betyda två saker; farmor eller bäbis. Frågan är bara vilket som de menar?
I alla fall! Jag kämpar på med bangla språket och jag har hela tiden minst hundra lärare som står redo att hjälpa mig. De ger mig små lappar med ord eller fraser som jag ska lära mig och varje ord jag yppar resulterar i stora applåder! Så kämparglöden brinner som faan!
BIG LOVE TILL ER ALLA!
Nu måste jag fortsätta jabba! Yeah!
// ellen
Jag blev hämtad i måndags av två män med blommor och en liten skyllt med mitt namn på flygplatsen i Dhaka. Immigration gick trotts omständigheterna bra och jag lyckades hålla käften om alla de grejer som jag visste att jag inte skulle säga.
Vi fick tag i bussbiljetter till Rajshahi samma dag och sedan vidare med jeep till Thanapara därifrån. Jag var framme klockan halv två på natten, totalt utpumpad men såå glad. Äntligen var jag här!
Nästa dag fick jag veta att jag kommit mitt i mango säsongen som för mig började med tre mangos till frukost. Då kunde jag bara två ord på bangla som Kati lärt mig vilket var orden för just mango och banan.
Det har varit ett ändlöst hälsande och jag har så många namn i huvudet att det kommer ta mig två månader att bara sortera ut alla. Så fort jag får en minut för mig själv smyger jag in på mitt rum och skriver ner de namn jag kommer ihåg.
Jag har också redan fått sjunga i äkta bangla-sed! Tack vare åren i musikklass står jag i alla fall inte helt handfallen när det gäller texten på några svenska visor. Mest är det barnen som ber mig men också lärarna i skolan och de på kontoret.
En jättefin grej är att alla kvinnorna här kallar mig för Sister! Tydligen gör man så på bangla också men det får mig att känna mig så välkommen. Ett annat smeknamn jag fått här av kvinnorna i köket är babbi, som ska betyda två saker; farmor eller bäbis. Frågan är bara vilket som de menar?
I alla fall! Jag kämpar på med bangla språket och jag har hela tiden minst hundra lärare som står redo att hjälpa mig. De ger mig små lappar med ord eller fraser som jag ska lära mig och varje ord jag yppar resulterar i stora applåder! Så kämparglöden brinner som faan!
BIG LOVE TILL ER ALLA!
Nu måste jag fortsätta jabba! Yeah!
// ellen
No comments:
Post a Comment