Praktikanten avslutar.

När jag satt på planet mot Sverige så tänkte jag på alla saker som jag skulle komma att sakna med Bangladesh, färgerna kontrasterna, kaoset och hjälpsamheten. Mina vänner, solnedgångar, banglabröllop, te kvällar och alla intressanta möten och projekt som jag har fått besöka.

Det har verkligen varigt en galen upplevelse att bo i en bangladeshisk by. Grejen med att vara praktikant är också att man får ställa alla dumma frågor som man inte vågar annars. Eller det är så som jag tolkat det i alla fall. Jag tror också att jag ofrivilligt har blivit lite som en utbytesstudent i den byn, för att alla har liksom turats om att ta in mig till deras familjer och hjälpt mig med sarin(klädesplagget), banglaspråket, lärt mig traditionella sånger och varit mina systrar och bröder när det har behövts.

De dåliga upplevelserna har handlat om att man får så mycket respekt i Bangladesh som utlänning som man inte alltid förtjänar. Till exempel som jag skrivit om tidigare så har jag fått föreläsa flera gånger om jordbruk, fastän jag inte kan ett jota om den saken. Eller delta på invigningar, vara hedersgäst på bröllop och ständigt hålla tal. Men jag har försökt att vara den ambassadör för Sverige, Svalorna och Skolan som jag borde vara.

Nu är det avslut på skolan som gäller, alla 1000 kvittona ska redovisas och bilder ska ställas ut och rapporter ska in. Sen hoppas jag att ni kommer hitta produkterna som jag designat i Thanapara i Svalornas butik i Lund snarast möjliga och att ni kommer dit och köper.

Mitt bangla äventyr är över men min bangla saga kanske inte är slut riktigt ännu, jag har nämligen sökt till ett universitet i London som har en massa Sydasien språk på schemat, sen vill jag ju självklart åka tillbaka så fort plånboken tillåter igen. Kanske redan tills nästa monsun…Med lite planering, vilja och jävla anamma ska det nog lösa sig!

All min kärlek till er som följt bloggen! Jag hoppas att ni fått bilder av Bangladesh som ni kunnat njuta av och att texterna belyst områden som ni lärt er något av emellanåt. Nu sätter jag punkt. Tills nästa gång,

//Ellen
chotto-bo-bo

Voices from Paikgacha

Katrin och Hassan som jobbar på Svalornas kontor i Dhaka har gjort en mycket bra kort informationsfilm om effekterna av räk-industrin i Bangladesh. Jag har inte kunnat länka till den tidigare på grund av dåligt internet men nu ska ni äntligen få tipset.

Filmen heter Voices from Paikgacha och ni får tänka över om ni vill fortsätta stödja jätteräk-industrin efter ni sett denna. Följ länken för att se filmen i youtube!

Voices from Paikgacha

Big Love!
/ellen

En psykedelisk bollywood jul.

Efter att jag blivit utslängd ur landet på julafton landade jag i ett galet Delhi och tog mig vidare till Goas varma vatten och långa stränder. Goa var fullt av psykedeliska julkrubbor, färgglada julstjärnor i träden, bollywood filmer och fantastisk turist mat. Mina vänner kom dessutom ner från Svea och vi firade nyår lugnt och stilla på stranden, drack fruktjuice och njöt av att vara lite lediga.

Slutsats: det är inte så jobbigt att bli utkastad ur ett land när man blir utkastad till goa.

P.S. Den 29 december 2008 genomförde Bangladesh sitt lugnaste och mest demokratiska val i landets historia. Awami Leage gick ut som segrare.

slutet gott, allting gott...

Mina sista sju dagar i bangladesh.

Onsdag – (i förrgår) blev rentvådd på immigration då polisen officiellt erkände att de gjort fel i utredningen och jag är alltså inte längre misstänkt. Fick ingen ursäkt men ett exit permit så att jag kan/och måste lämna landet inom sju dagar. På Julafton.

Torsdag - (igår) lyckades tigga till mig ett indiskt express visum samt ta mig med tåg till thanapara. Khaleda Zia (före detta premiärministern) skulle besöka grannbyn Sardah men när hon inte hade kommit vid elva på kvällen så åkte jag hem. Trött efter tokig vecka.

Fredag - (idag) packar ihop mitt liv i bangladesh, lunch hos Mr Raihan och hans familj. På kvällen blir det sista te-hänget med grabbarna grus i grannbyn och förberedande för morgondagens hetts intervjuer.

Lördag - blir hämtad av Shadina vid 6.30 för att besöka hennes hem, kolla vad hon gör för arbete innan hon börjar jobba på textilfabriken vid 9.00. Sedan hem till Monoara för samma ändamål. 9.00 djupintervjuer med båda kvinnorna om empower-händelser i deras liv och sen renskrivning.

Söndag - De sista förändringarna på Svalornas produkter ska fixas. På kvällen blir det cultural show på en sandfraktarbåt och jag hoppas att alla jag känner kommer. Jag ska försöka få ihop en poi show och bjuda på lakrits och gott och blandat godis.

Måndag - Skickar hem saker till sverige. Tåg till Dhaka.

Tisdag - Hämtar mitt indiska express visum.

Onsdag - (julafton) flyger till Delhi (inshallah!) och firar jul på ett sunkit hotel ensam i turistkvarteren...

Nu rullar hjulen...

Allting kan verkligen ändras i ett ögonblick här. Man kan aldrig ta något för givet bara för att det har funkat förut och när man precis tror att man "fattat" något och kan slappna av - så slår något nytt till.

Jag får tyvärr lov att lämna landet ännu tidigare än jag hoppats på. Detta eftersom de har startat en polisutredning mot mig som säger att jag jobbar här. Allting började med en (trodde jag) rutinintervju på lokala polisstationen i Chargath för två veckor sedan och jag gick dit med chefen för organisationen och en annan snubbe. Intervjun var på bangla så jag försökte att knipa ihop för att inte säga något fel och lät de andra föra min talan.

Sen igår så gick jag till immigration här för att hämta ut mitt förlängda visum som jag har haft inne på ansökan sedan en månad ungefär. Allting såg jätte bra ut på morgonen men när jag kom tillbaka efter lunch fick jag onda ögat av alla på kontoret. Jag skojjade lite och anade inga oråd förrens jag blev inkallad till högsta chefen för intervju (inte rutinsak). Att hennes första fråga var vilken typ av arbete jag gör för min NGO och varför jag ansökte om turistvisum gjorde mig dock ganska orolig.

Efter intervjun stod det klart att det inte blir något förlängt visum eftersom polisundersökningen sade att jag jobbar här. Så istället ska jag söka om ett "exit permit" så att jag hinner hämta mina saker i byn och säga hejdå till alla. Samt försöka få ett magiskt fort visum till Indien. Sen blir det ut ur landet så fort som möjligt. Vilket känns som ett så sjukt tråkigt slut på denna fantastiska resa.

Nu kan jag i dagsläget inte lämna landet och inte stanna heller. Så mysigt är det här. Och om jag får lämna landet så tror jag att jag flyger ut på självaste julafton. Antingen till Indien eller Nepal.
Guld!

All min kärlek!

Få se nu hur jag löser detta.

Det är inte för intet som jag inte uppdaterar bloggen. Nu är det nämligen bråda tider – en och en halv månad tills hemfärd och alla hönsen är inte i hönsgården ännu. Min rapport om empowerment blir ständigt lidande på grund av anledningar som inte duger.

En av det dåliga anledningarna var igår. Det var fröutdelning på TSDS. Japp, vardag (risfrön alltså). Jag blir då tillbedd att vara med som den flashiga utlänningen som ska hålla tal om jordbruk lite spontant ibland trots att jag inte kan någonting om den saken.

- Ellen, hur många procent av Sveriges yta är täckt av skog?
- Eeee, jag vet inte riktigt…
- Men hur många procent är uppodlad då?
- Jag kan kolla upp det på nätet om du vill?

Alla tror att jag kan en massa om lite allt möjligt, bara för att jag är utlänning. Jag försöker vara fiffig och komma med uppmuntrande kommentarer, men allt jag vill är att sitta i lugn och ro på kontoret med min rapport. Och inte att det ska erbjudas så mycket spännande saker som en praktikant kan lära sig nya saker av att vara med på!

Nu är det dags att samla ihop hönsen. Bilden ovan visar hur det kan vara att vara här.
Dessutom har vi just fått hundvalpar också. Sex stycken och jag har blivit småflickan som springer runt och bär på dem.

Hoppas ni har det stabilt!
/ellen

Grabbgänget, minibussen, simskolan och piratbåtarna...

Jag och grabbarna grus bad på våra bara knän, fick ledigt från plikten, hyrde svart minibuss, och begav oss mot havet.

Körde hela natten, på mycket dåliga vägar, punka och byta däck, ständigt dessa vägpirater, färga över fem floder, sjunger tills vi somnar.

Piratbåtar i soluppgången, ingen kunde simma, alla kunde lite, truckdäck att flyta på, solen att skratta åt och kokossaft i magen.

Utmattade av sol och bad, ris och bananer, videofilmar de utlänningen, simma med kläderna på, palmerna brutna som tändstickor i orkanen förra året, färgglada parasoll, motorcyklar på stranden.

Packa ihop innan solens nergång, sand innanför kläderna, hindi musik på högsta volym, kissar i ett dike, trillar i ett risfält, tillbaka in i bilen.

Borttappade sandaler, hemliga flickvänner, ringer för 25 paisa nattaxa, snäckskal runt halsen, vi stannar för te, landskapen passerar, över fem floder igen, längtar efter varmdusch.

Bästa semestern någonsin, ett och halvt dygn, hela gänget enas, nästa gång till Syllhet, snäckorna runt halsen gör att vi minns, bara sömnen saknas, i skymningslandet spelar det ingen roll, alla vill ha mera.

Guldgula skördar och skarpa knivar

Det var så himla vackert. Tidigt en disig morgon tog jag och Mr. Debb motorcykeln ut bland fälten för att kolla in ekologiska och konventionella skördar. Han är chef för projektet ”Initiative on organic agriculture development” som jag tidigare skrivit om och som drivs med ekonomiskt stöd från Svalorna Indien och Bangladesh. Projektet går kort ut på att man bildar grupper med 10 familjer, en man och en kvinna från varje familj och sen har man träffar med kunskapsutbyte ungefär en gång per månad. Träffarna leds av personal från kontoret som är utbildad i ekologiska odlingsmetoder och har teman som kompostbygge, skadedjurs förebyggande åtgärder eller frö utdelning.

På den första bilden är riset galet grönt och det är så fälten ser ut större delen av året. Men den senaste veckan nu innan skörd har fälten blivit guldigt gula som på de andra två bilderna och man kan se stora klasar av riskorn som sitter ytterst på stråna. Vanligtvis skördar man ris två gånger om året men det finns sorter som skördas tre gånger också. Själva skörden klaras av på några få dagar. Stora grupper av män jobbar tillsammans och går från fält till fält med sina rundade välslipade knivar och skär av varje strå för hand med snabba rörelser. De är dag avlönade och får antingen betalt per fält av ägaren eller så får de ta med sig hem en del av skörden.

Jag vet inte varför jag tyckte det var så spännande med risskörden men förklaringen ligger nog i att riset är nästan allt här. Ris är basen till allt liv här och variationer i rispriset är viktigare för människorna här än alla nyheter i världen om finanskrisen. Sen äter de flesta människorna ris minst två gånger om dagen också, vissa till och med till frukost. Jag med då så klart – även om jag inte är lika entusiastisk över varje talrik som mina kamrater. Men aste, aste bangla. Aste, aste bhat. Långsamt, långsamt bengal, långsamt, långsamt ris.

Bilden på kvinnan i det gröna fältet är taget av Ann Berglund och måste vara ett av världens vackraste foton.
//ellen

Tack mina finaste!

Lällä, tove och kati – så himla bra ide med fibrer asså. Om ni var här skulle jag kyssa era fötter!

Det handlar om mönster och former

Just nu handlar allt om storlekar, mönster och screen tryck! Jag låtsas ju vara designer för Svalornas partner kollektion från TSDS, vilket är galet kul men allt handlar om att testa sig fram.

Men det är en spännande lärlingsprocess att testa, var i Dhaka härom veckan för att leta gummiplast som ska fungera som sulor på tofflorna jag jobbar med. I Old Dhaka finns precis allt, bara man vet vad man letar efter. Jag älskar att gå runt där, massor med smala, mörka gränder med specialiserade affärer med muttrar och skruvar, djurförsöksutrustning, klistermärken, golvplast, bamburör i olika storlekar och då sulor. Jag kunde välja mellan hård eller mjuk sula, hög eller låg klack och om den ska limmas eller sys fast på skon. Det fanns affärer för allt. Jag valde en mjuk sula som vi ska sy fast för att undvika de uber-kemiska döds-lim som behövdes annars.

Sen när jag kommer tillbaka till TSDS kommer nästa problem, vilka storlekar ska vi göra tofflorna i? När vi väl valt det (det blir tre storlekar 36-37, 38-39 och 40-41) så måste jag lära mig hur man gör det som på engelska kallas för ”scaling”. Alltså att skapa skalenliga storlekar efter europeiska mått – inte så lätt som det låter. Jag kände mig som en mellanstadieelev när jag fick sitta med linjal och suddgummi för att millimeter-mäta och klippa ut pappformer som ska vara mönster till de olika storlekarna. Dessutom hade jag världens mest pedagogiska lärare, Mr Shariful en mycket noggrann individ på alla plan. Och varje gång jag slarvat med en millimeter eller två så tvingade han mig att göra om.

Men nu ar de klara – mina första totalt-från-grunden-och-om-igen designade tofflor. Och jag är nöjd. Nästa grej jag har börjat jobba med är ett tryck som ska screen-tryckas på ett tyg av jute till en väska från samma kollektion. Inspirationen är ett foto på en cykel.

All min kärlek!
//Ellen

Kali puja och silkestyger

Den senaste tiden har jag fyllt mina kvällar med en massa ovanligheter. Hinduernas Kali Puja och ett besök på en silkes fabrik var två av de mest minnesvärda händelserna. Och en båtresa på Padma floden som ni ser i bilderna nedan.
Bless!

Finbesök

Färgglada tyger har hängts upp över dörrarna, västerländsk mat har inhandlats och alla golv och väggar har puttsats. Vi har haft finbesök här på TSDS av Safia Minney, grundaren av Peoples Tree och DFID (UK Department for International Development).

Det var flashigt värre för alla här på organisationen och jag var extra glad över möjligheten att prata med Safia om empowerment som jag skriver min rapport om. Hon är då en mycket busy person och jag bad inte om mycket - så jag fick fyra och en halv minut. Den kortaste intervju jag någonsin genomfört men jag lyckades fråga henne det allra viktigaste.

Hur tycker hon att kvinnorna som arbetar på TSDS får ökade möjligheter, självförtroende och makt?

- Det är samma sak här som i väst. Hur viktigt det är att vi är nöjda med hur vi spenderar våran tid om dagarna och känner oss uppskattade. Jag vet att kvinnorna här är stolta över vad de jobbar med. De tjänar lika mycket som sina män och folk lyssnar till deras åsikter.

När jag frågade henne om hur man i framtiden genom Fair Trade kan utveckla empowerment arbetet ytterligare till kvinnors fördel svarade hon:

- Det är viktigt att det finns lokala förebilder, vanliga människor och inte filmstjärnor på bilder på väggarna. Genom att kvinnor får kunskaper om sina rättigheter och hur de kan överklaga dessa får de makt.

- Sen tror jag att kombinationen med Fair Trade och utvecklingsprojekt är det som fungerar bäst. Tillsammans bygger de en starkare infrastruktur men de behövs båda delarna. Det är just det som gjort att TSDS har lyckats så bra!

Jag blev imponerad av hennes lugn trotts ett galet späckat schema. Att hon dessutom hela tiden gick runt i byn i klänning och högklackat var bara jätteroligt. Kvinnorna i handicraft tittar på henne konstigt, men alla vet att det är hon som bringar arbete till byn.

Fairchoice!
//ellen

Padma

Laxmi 63 år.

Laxmi har arbetat för TSDS handicraft i 37 år. Hon miste sin man i massakern 1971 och började jobba i textilfabrikens broderisektion kort där efter.

– ” Jag hade inget val än att börja arbeta på Svalorna, det fanns ingen som kunde försörja mig och min familj. Det kom en man till min by och han berättade om projektet så jag åkte till Thanapara och bad dem ge mig ett jobb”.

Laxmi började jobba i broderi-sektionen i två år. Sen bytte hon och jobbade i sy-sektionen i 30 år och nu arbetar hon med att kvalitets kontrollera plaggen innan de skickas iväg till export. Det är ett av de bästa jobben man kan ha här, lönen ligger på 3000 tk eller mer i månaden (cirka 300kr), vilket är mer än de flesta på TSDS. När jag frågar henne om vad som förändrats sedan hon började jobba för TSDS så svarar hon:

– ” Större delen av mitt liv har jag spenderat här. Allting har varigt möjligt på grund av mitt jobb här, mina döttrar är gifta och jag kan försörja mig och min familj. Jag har sett hur projektet har förändrats, Svalorna började med en hydda, nu är det ett stort komplex dit kvinnor fån andra byar kommer för att ta lån”.

Jag intervjuar Laxmi och tre andra kvinnor om empowerment. Vad betyder ordet för dem? De berättar om resor till huvudstaden Dhaka, om bråk med poliser, politiska kriser och om stunder då de känt att de har makt. Jag har hittills intervjuat 8 kvinnor i två grupp-intervjuer, mot slutet av varje intervju enas vi om samma sak; om en kvinna är utbildad så klarar hon alla utmaningar. Genom utbildning ska kvinnor erövra världen…

Om våld mot kvinnor.

På bilden: Lovely, advokat för BNWLA på TSDS

Jag sitter på kontoret och knappar på datorn som vanligt och Madjeda har just serverat te. Så kommer det in en kvinna i svarta kläder. Hon ser ledsen ut och frågar efter den kvinnliga chefen, vi skickar henne vidare.

Efter ett tag blir jag inropad på chefens kontor, ellen kan du fota henne, vi behöver bevis. Bevis mot vad frågar jag och hämtar kameran. Den här kvinnan har fått kokande te kastat över sig av sin man, hon har brännskador på hela ryggen. Varför är liksom ingen fråga som spelar någon roll i det här fallet men jag frågar ändå. Svaret jag får är att kvinnan är gravid i 8 månaden och var lite sjuk. Hennes man driver ett företag med kokosnötter och hade gäster den dagen. Hon hade redan serverat sin mans gäster te två gånger den dagen så när han frågade igen så svarade hon att det kan du göra själv. Då fick han spelet och hällde det kokande teet över henne.

Det finns idioter överallt, så även i Bangladesh. Tyvärr är mäns våld mot kvinnor ett ganska förbisett problem och något som ibland ses som en del av familjelivet här. Det är individer som vill utöva makt över någon och då är fruarna närmast.

På TSDS finns ett projekt som hjälper kvinnor i såna relationer att hitta en lösning. Projektet heter CDVP - Combating Domestic Violence Project och syftet är att runt om i byarna, informera om kvinnors rätt att säga stop, om möjligheten att få hjälp och om problemet i allmänhet.

Projektet samarbetar med BNWLA – Bangladesh National Women Lawyers Assosiation som startades 1979 och består av kvinnliga advokater som gratis tar sig an fall där kvinnor eller barn blivit utsatta för våld och misshandel. På TSDS arbetar Lovely med att hålla så kallade inofficiella ”rättegångar” som kallas Salish, där man samlar alla berörda parter, kvinnan, mannen, hans och hennes föräldrar, andra släktingar och grannar. Alla får säga sitt, sen hittar man en lösning. Att hitta en lösning handlar inte alltid om skilsmässa som man kanske tror. Ibland har kvinnan ingen familj att återvända hem till eller inga andra släktingar som vill ta hand om henne. Då får lösningen innebära att mannen lovar att sluta vara våldsam.

Om inte det fungerar och mannen inte slutar så måste fallet tas upp i domstol. Mannen blir då ofta dömd och får sitta i fängelse. Men det är aldrig bara han som straffas. Kvinnan måste nu försörja sig och barnen själv, samt att om mannen ska överleva tiden i fängelset så måste hon gå med mat till honom också. Alltså blir lösningen med att ta fallet till domstol inte så himla attraktivt, varken för mannen eller kvinnan.

Samma kväll hålls en Salish för kvinnan som fått te kastat över sig. Lösningen blev att mannen ska sluta vara våldsam. Den här gången lovar han verkligen.

Fair Trade är ingen dans på rosor…

Jag har ju tidigare skrivit om textilfabriken här i Thanapara som ger arbete åt 217 kvinnor och nio män. Den startades av Svalorna efter frihetskriget 1971 då en massaker dödade många av byns män och lämnade kvinnorna i ett mycket utsatt läge utan försörjning. 36 år senare har man idag nått stora framgångar och säljer så kallade fair trade kläder till Japan, England, Finland, Danmark, Italien and Korea.

Peoples Tree är deras största köpare och tillverkar Fair Trade kläder i femton länder. Här har de hjälp till att sponsra bland annat en miljövänligare tyg-färgnings avdelning, dagis för barnen vars mammor arbetar i textilfabriken och ett ekologiskt bomullsprojekt. Vilket är fantastiskt. Men fair trade är ingen dans på rosor.

Det är inte lätt att driva fair trade business i ”frihandels” världen. När så kallade ”sweat shops” tillverkar t-shirts för 7 kronor eller 1$ st bara fyra timmar härifrån i frihandelszonerna, här så kallade ”Export Promoting Zones”. Namnet promoting eftersom de nya internationella företagen är skattebefriade de första fem åren, eller eftersom det är absolut förbjudet med facklig verksamhet eller eftersom en vanlig lön där kan ligga på 1500 tk, cirka 150 spänn i månaden för 12-timmars dagar. Att det dessutom finns otroligt mycket arbetslösa människor som i desperation söker sig till dessa Zoner gör att alla individer är utbytbara, om någon ställer krav anställer man bara en ny.

Men fashion ska gå fort, jäkligt fort. Och trender byts ut och det gäller även inom fair trade. När kvinnorna här får orders från andra länder jobbas det som bara attan. Man väver, färgar, syr och broderar. Men när inga orders kommer fallerar en av de viktigaste principerna av fair trade, en stabil inkomst så att man kan planera och kanske till och med spara pengar ibland. När inga orders kommer, så finns det inget jobb, och ingen lön. Ni förstår själva vilka svårigheter det för med sig för människor som tjänar precis så att de klarar sig i vanliga fall.

Sen när orden väl kommer så är det bråttom, bråttom, bråttom. Ni får inte arbeta mer än i vanliga fall men ni måste ändå få den här orden klar innan det här datumet, säger företagen. Alltså, övertid och helger ska vi inte jobba, det är inte bra. Men lika så ska vi klara av att producera en order som ska gå lika snabbt som i Dhakas Sweat-shops där fabrikerna rullar dygnet runt. Ni förstår dilemmat. Vi ska ha humana arbetsförhållanden som klarar av lika mycket som icke-humana fabriker.

För mig är detta ett konstant dilemma med fair trade. För jag vet att cheferna som arbetar för dessa företag svettas över alla de producenter som är beroende av deras beställningar. De skapar snyggare design för att attrahera köpare och gör grymmare reklamkampanjer varje år – allt för att tävla med konventionell handel. Men skillnaden med fair trade ska vara att det är upp byggande och inte nedbrytande. Skapa arbetstillfällen med stabila inkomster, humana förhållanden och gärna lite micro-kredit grupper vid sidan av. Oh, och det ska vara eko också, jäkligt eko, speciellt bomullen. Samtidigt som modet och priserna ska vara precis som i vanlig handel, galet inne och galet billigt.

Jag säger inte att Peoples Tree är bra. Jag skulle kunna berätta mycket dåligt om dem med. Men de är bättre, de har grymma visioner om hur det kan göras rätt, sen har de inte alltid råd att göra det så bra som de önskar.
Vill i alla fall tipsa om deras engelska hemsida, jag tror man kan beställa till Sverige därifrån:
Peoples Tree UK

Sen om ni gillar bloggar så kan ni läsa Peoples Trees grundare Safia Minneys blogg. Hon är värsta järnkvinnan och beskrivs i Thanapara som en tornado. Jag ska för övrigt intervjua henne om empowerment om några dagar. Här är hennes blogg iaf:
Safia Minneys Blogg

Sist men inte minst var det en journalist här i Thanapara från YOU Magazine när jag var i Nepal. Artikeln är lite förskönande så klart och har många faktafel men fina bilder. Kolla in på den här adressen:
Artikel i YOU Magazine om Thanapara

Detta var allt från mig. Sorry om jag är långrandig. Fair Trade är ju ett sånt ”hett” ämne.
//greta the ready made garment girl

Vad är väll en bal på slottet?

Expat kulturen i Dhaka är en värld för sig. Inte för att den är helt skild från det bangladeshiska samhället men nästan. Bangladesh är världens NGO-tätaste land med 4000 registrerade Non- Governmental- Organisations. Eftersom dessa oftast finansieras av s.k. nord-länder så finns det då en hel drös med Nord Amerikaner, Européer, Koreaner och Australiensare för det mesta stationerade i Dhaka. Samt alla företag som har sina fabriker i landet och några missionärer här och där. Dessa människor kallas då för Expats.

För att roa dessa finns det diverse grejer som är skapade för och ibland av Expatsen själva. En av eventen är den årliga Glitter Ball som anordnas av den Australiensiska Ambassaden. Tydligen tar biljetterna till denna fest slut på några minuter men en kompis till mig hade några biljetter över så jag beslutade mig för att hänga på.

Intressantare sociologiskt experiment får man leta efter. Tänk er en massa människor med säkert super viktiga jobb på NGOer, Ambassader och flashiga företag som går totalt bärsärk för en kväll om året och klär ut sig till skolflickor, kycklingar, militärer och superhjältar. Samtidigt som de uppträder i olika grupper med en humor präglad av sjuklig frustration, finlandsfärga och firmafest känsla. Jag kunde inte tro mina ögon och kvällen pendlade mellan att vara tok-kul och sorglig på samma gång. Men jag ångrar inte en minut att jag gick dit. Själv var jag utklädd till en cykel-rikshaw i tusen färger och en plast klänning som vi sytt upp kvällen till ära. Den minst bekväma utstyrsel jag burit i mitt liv, speciellt eftersom den sprack i ryggen efter cirka fem minuter. Men vad är väll en bal på slottet…och jag svirade vidare ändå.

Vardagen för mig är så olik denna absurda värld som finns att tillgå i Dhaka. Min lilla mysiga by där alla barn kan säga Hello, how are you? Där det vildaste man kan göra är att åka till grannbyn och dricka te om kvällarna. Men nu har jag sett och testat det bästa av båda världar. Och även om det låter så, så har det inte avskräckt mig från att arbeta internationellt i framtiden.

Firmafest.
Bless!

//ellen

Om att hänga

En sökare var han som letat

all jordens kanter kring

att finna vad förr man vetat

att allting är ingenting

(Nisse Ferlin)

Att flytta till en by i Bangladesh handlar för mig mycket om anpassning och hitta ett sätt att leva som Ellen i den här miljön. Och jag måste säga att jag njuter av att ta tid på mig att anpassa mig. Bli delaktig i byn, arbetet på kontoret, skaffa vänner, hänga med vänner, fatta vad som är Bangladesh och hur man hänger här. Ett av mina bästa knep tänkte jag dela med mig av. På kontoret finns det en stentrappa. På den brukar jag sitta när jag har lite tid över och filosofera och kolla på alla som springer runt och pysslar. Jag brukar se ut som om jag har lite tråkigt och alltid, ja nästan alltid är det någon som börjar prata med mig om sånt som man inte alltid har tid att prata om annars. Kanske om politik, det stundande valet, lönenivåerna här på TSDS eller om hemliga o så hemliga flickvänner. Ni kan aldrig tro de hemligheter som berättas för mig här på trappan, det är där den verkliga skolan om Bangladesh utspelar sig och det är där jag inser allt det jag aldrig skulle kunna se om jag inte satt på stentrappan ibland för att ha tråkigt.

På bilden ser ni grabbarna grus mitt hänggäng här i byn. Om kvällarna drar vi till Sardah och dricker te, käkar nåt litet och snackar skit, smider framtidsplaner eller snackar om arbetet på kontoret. På nedre raden sitter Santo som är koordinator för allt här på TSDS och Massoud i vars butik i Sardah vi alltid hänger om kvällarna. På övre raden står Santos mamma, jag, Santos kusin och Chapat med vit bönemössa, som är lärare i grundskolan på TSDS. Till höger om honom står Mashud som jobbar med utbildning av lantbrukaregrupper i ekologisk odling här på TSDS. Alla i våra finaste skrudar för Eid-dagen.

Vardag. Det bästa.
Kärlek så länge.
//Ellen

Skulle du bära dessa?

Svalorna har bestämt att man ska börja sälja mer produkter från sina partners i Indien och Bangladesh i sin Fair Trade och Loppis butik på Spolegatan i Lund. Jag har fått i uppdrag att koordinera och designa produkterna från Bangladesh som ska börja säljas till våren 2009. Därför tänkte jag visa dessa inne tofflor som vi jobbar med nu, helt handsydda och broderade med pärlor. Så kan väl ni komma med lite feedback kanske? Lundakontoret har sista ordet men synpunkter om färgval och så behöver jag massor! Har även en ide om örhängen av kokosnötskal och en plånbok i tyg som man spänner runt armen för tex. löparrundor eller utekvällar.

Give me your ideas!

Höstvindar friska

01.10.08
Käraste! Nu är livet som vanligt igen, Thanapara, kontoret, vännerna och så en massa bangla-festligheter. Imorgon är det Eid, brytningen av fastan och den största festen på året här i Bangladesh. Jag och Ann som arbetar med pedagogiska metoder för Svalorna, nytillkommen till Bangladesh ska till så många som nio hembesök imorgon. I alla hem ska man äta mat och sötsaker. Jag misstänker att det kommer bli mycket av allt!
Nyligen hemkommen från Nepal resan är jag utvilad och pepp på att börja mina intervjuer till rapporten. Dessutom har jag lyckats kamma hem ett visum som räcker ända tills slutet på november vilket innebär lite sinnesro på det hållet ett tag. Det betyder att jag bara behöver söka ett till extension visa från Immigration Office i Dhaka där alla är så trevliga att jag gärna vill söka fler men nu inte längre kan eftersom jag bara behöver ett till. Nöjd.

Det har varit fantastiskt att få besöka Nepal. Jag förälskade mig självklart i landet, bergen, templen, kylan och maten. Då självklart turistmaten eftersom jag hängde som en sucker i turistkvarteren där man kunde äta pasta, falafel och havregröt med honung! Men mest blev det tibetanska hemgjorda nudlar vid Buddahnath(världens största stupa) och hemma hos Dorjes kusin. Vandringen i Annapurna bergen är något jag kan rekommendera till alla även de som inte tränar så mycket, det finns många tigerbalsamförsäljare i krokarna för trötta muskler. Dessutom fick den mig att upptäcka naturfotografen inom mig och bilderna jag bjuder på är därför på hönor och apor från denna resa. Apor vid Swayambhunath i Kathmandu och hönor på Annapurna Trek.

Fred och kärlek! //ellen